(Bilden ovan är tagen för ett par dagar sedan – en tulpan var utstickande blad påminde om formen av ett hjärta.. eller ett par vingar?)

Jag är nu inne på 4:e dagen med 39 graders feber.

En feber som som nu spridit sig till lilleman och även maken som däckat i rummet intill. Storsonen härdar ut än så länge *peppar peppar*

Och jag säger bara det – tack gode gud för Alvedon!! En tablett gör susen med orsakar värsta klimakterievallningar. Ett tu tre känner jag hur det fullkomligt dryper svett från rygg och bål för att nästa sekund helt upphöra. Vid de smärtfria tillfällen har jag försökt ta mig ut för att röra på kroppen och få en nypa frisk luft, men det har känts att hjärtat inte tyckt det var en bra idé. Vad kan man göra då mer än lyssna och sakta masa sig hem igen.

Nej, månaden som gått kommer inte att gå till historien som den bästa direkt fysiskt sett. Sjukdomar har avlöst varandra i vänkretsen, vissa riktigt riktigt illa…  att då vid friska tillfällen kunna använda sina ben och se med sina ögon, lyssna till fåglarnas sång och andas frisk luft är så så skönt.

Och visst börjar det kännas som vår ute? Isen luckras upp och antar nya grafiska mönster. Ett par röda löv som ramlat ner mot isens skrovliga yta vad kontrast nog för att fånga mitt öga:

Solnedgången ned vimlar det av i skog o mark. Det är en en svamp, en ticka som växer på döda eller levande träd, men med skärpan lagt längst bak/in på svampens porer.

Det fula kan också vara vackert – på sitt sätt:

Lilla lejongap:

Det blev en fartfylld helg med  föreläsare som tog andan ur mig med sina fantastiska bilder.

Ett stort tack till Camera Natura som anordnade detta evenemang med den äran! Att lyckas så bra på sitt första försök med allt runt omkring är minsann inte dåligt, en dag som med all säkerhet kommer fortsätta i kommande år. Jag hoppas det, för det behövs allt dessa dagar och festivaler som hyllar strävan att värna om sin omvärld.

Jag blev mycket berör av alla föredragshållarna, men just Tom Svenssons spark i baken om vad vi gör.. eller inte gör var en viktig väckarklocka. Precis som Brutus Östlings bilder på fåglarna och hur plasten i deras magar skördar liv efter liv.. Människans släpphänthet är tragisk och att inse värdet av att ta vara på minsta platsbit och slänga det där det hör hemma är väl det minsta vi kan göra.

Att lyssna till Serkans föredrag gjorde mig inte besviken! Jag som inte varken sett eller hört honom live blev inte besviken.

Att människan kunde spela elgitarr som få uppvisade han på middagen efteråt – ni som inte gick missade något speciellt;-)

Självklart måste Patrik Larssons inspirerande lightroom föredrag nämnas likaså. Jag som inte haft lightroom tidigare är till och med NU efter helgen en “ägare” av ett så visst gjorde det intryck! Att sedan lyckas med det Patrik gjorde under 5 minuter tog väl mig ca 1,5 timme, ehum. Men förhoppningsvis kan jag skaka liv i de små grå där uppe efter ett tag. Absolut inte i Patriks kaliber, men kanske snabbare än 1,5 timme.. förhoppningsvis.. *s*

Tore Hagmans foton manade även de till eftertanke.. till vad vi håller på att förlora. Oändligt vackra och med ett inspirerande tal om vårt Sverige,målade han upp ett då och ett nu med en framtid man ryggar inför.. Vad är vi på väg och vad kan man göra?

Så Tack – ni alla för er öppna famn, inspiration och ert engagemang!

Bilderna i detta blogginlägg togs på söndagseftermiddagen, dagen efter, då man landat och försökt sortera bland alla intryck och känslor Västerås burit med sig.

Jag var långt ifrån ensam skulle det visa sig. Att folk går promenader i det härliga vädret är inget oväntat, men att stöta på dom långt långt in i den djupa skogen är mer otippat. Vanligtvis är det “bara” jag som kliver, klampar, river och kryper.

Iaf när jag klufsade på hala isbekläddastenar invid en forsande bäck sprang jag alltså på ett par ute i ingemansland.

Det gör mig inget men det oväntade skrämde slag på mig *s* Jag lyckades dock kväva mina tjut så jag inte skrämde slag på även de 2 andra.

Jag är rätt bra på att utmana ödet tyvärr, för självklart klampade jag rakt ner genom isen det första jag gjorde. Och det var KALLT! Ett par “vanliga” låga mormorskängor släppte väldigt snabbt in det isande vattnet och jeansen blev gyttjigt bruna ända upp till knäna. Jepp. Thats me….. Men att åka hem var inte ett alternativ. Efter ett par minuter började isvärken ge med sig då foten lyckas värma upp vattnet inuti skon.

Bilden nedan får symbolisera min nertrampade fot… Att den även påminner om cancer med sina metastaser ger den en annan innebörd för mig och fick följa med in i bloggen trots att den inte är varken sägande eller vacker.

Just nu fylls livet av förberedelser inför CameraNaturadagen nästa helg och även Mölndals fotoklubb som jag skall hålla föredrag inför på onsdag. Att fylla huvudet av annat än oro tas villigt emot, att tänka på dåligheter kan ge dåligheter.

Och det bästa av allt? Imorgon är det sovmorgon!!:-)

Ha en härlig helg allihop och hoppas ni får sova länge och skönt!

Det är lördagen den 21 januari 2012.

Det har förvarnats på både radio och TV om ett analkande rikligt snöfall, men min lust att fotografera lät sig inte hejdas! Det lilla snö som föll vid 10 snåret kunde väl inte vara så farligt tänkte jag med ett litet fnys.

Jag tänkte som vanligt ta bilen till ett närbeläget område – Svankällan, men en mötande buss fick mig köra andra hållet till områden jag annars inte vistas i.

Och jag blev inte besviken..  redan från vägen skymtade jag skira pastelltonade motiv överallt och fick nästan panik! Bokskogen i detta inlägg såg extra inbjudande ut med sin rosa matta. Där ville jag fota!

Parkeringplatser fanns det inte gott om och jag fick köra en bra bit innan jag kunde stanna till.

Självklart lockade många många motiv längs med vägen och när jag väl kom fram efter 1,5 timme hade den rosa mattan sedan länge försvunnit. Allt som återstod av mattan var de röda avtryck mina fotspår genererade i snön:

Men jag tyckte det var vackert ändå.. snön piskade som besatt och kameran var mer än lovligt blöt! Jag försökte stoppa in den i jackan mellan varje plåtning för att skydda den från vätan och tror mitt uppsåt lyckades. Det lever och har hälsan iaf. Kameran alltså;-)

Värre var det att byta objektiv ute i snöstormen! Det var länge sedan jag var så nervös måste jag erkänna, med ryggen vänd mot blåsten snabbt byta från mitt macro till 50 mm canon (1,4) med blöta fingrar var inte det bästa beslut jag gjort – men jag fick iaf testat det objektivet med. Jag tro dock inte någon av dessa är fotade med den, men kan inte svära…

Och jag förvånas över hur något som våldsamt och ymnigt fallande kunde se så stilla ut på bild…?

Trots att bilderna ser rätt ljusa och skira ut fick jag gå upp rejält i Iso – 800 ligger ett par av dessa på som högst och kunde då få upp tiden till 1/80 sekund vilket duger på Canon eos 5D  att fotografera på frihand med (till skillnad från min tidigare kameran Canon 400D som jag “bara” kunde fota 1/125 sekund med)

En liten röd kvinna såg ner på sitt nya halsband.. kanske var det kylan som fick henne blossa.

Det konstnärliga golv krakelerar för mina hjärtslag.. dess yta är skör som tunnaste flor och faller som ett korthus i takt med att grader stiger upp.

Märkligt att då finna samma yta som nyss var så tunn , nu starkare än betong krampaktigt bevara det som en gång var. Nu utsläng på en torr klipphäll, där isen målat sina blöta drag..

Förrädiskt mjuk lurar myllan under ljung och gulnande grästuvor.

Efter insikten ids mina fötter knappt snudda dess väsen – men gör det ändå.

Vad har man för val?

Att förneka synen vad den vill så? Det tror jag ej..

Nej valet är lätt, vägen är alltid den enda fast motiven ständiga.

Om det är höst eller vinter går kappt att urskilja.

Om det inte vore för det örat hör skulle jag ställa mig ytterst frågande.

Men örat hör och berättar om stordåd och naturliga mirakel i skiftande nyanser och teman, rena  konstverk som sekunden efter gått förlorad.

Är det då värt det? Att offra ett verk för att nå ett annat?

 Att ställa sig över och avgöra vilket som värderas mest?

Att låta en ögonblickskänsla avgöra valet är väl skrämmande, men kanske nödvändigt. Att våga offra för att komma framåt.

Det som skrämmer är när man inte vet vad detta framåt faktiskt är genom livets stig.

Att vi en gång till jord åter skall varda vet vi väl alla.

Ett slut de flesta räds. Men är det inte det vackraste så säg?

Att få vandra åter hem till dig. Bli ett med det där vi berörs av i livet.

… som galna hönor

.. i ett kinahus:-)

Jag pratar ibland om en för mig speciell plats – Surte. Anledningen är dess belägenhet, ett par sjöarn högt upp i berget får ibland ett unikt ljus, speciellt då solen sänker sig och låter den rosa röda himlen färga vattnet, eller som häromdagens isen vackert rosa. För ovanlighetens skull hade jag stativet med mig och det var tur det, för det blev snabbt mörkt! När solen väl snuddar horisonten är det inte många minuter kvar. Dessa bilder togs med rätt många sekunders slutartid.

Jag hopas på en tur med kameran imorgon, kanske till Surte – när solen sänker sig ner.

Nedan, där sjön mynnar ut i en kaftig for som strax efter blir till ett vattenfall. Ni kan tänka er hur vackert de tär då temperaturen faller och istappar kantrar fallet! Men som det mest åtråvärda här i livet är det ofta svårt at få/nå, för det är blött, gyttjigt och mycket komplicerat att klättra dit ner till fallet.

Men det går;-)

Idag fyller min kära far år! En levnadsglad konstnär som hittat kärnan till lycka i sitt liv tror jag man kan säga.. Att ta ifrån honom möjligheten att skapa skulle göra honom ytterst olycklig. Men han har å andra sidan en fenomenal förmåga att skapa i vad som än dyker upp.. trä.. betong.. sten, olja.. akvarell… finns det ett material att uttrycka sig i så gör han.

Man skulle kunna tro att han är en utflippad äldre herre som går sin egna väg och visst – han går sin egna väg och vet verkligen vad han vill, men aldrig att han t ex skulle missa en betalning eller inte sköta sitt jobb. När det gäller yrke och heder var han alltid pålitligheten själv när det begav sig, nu är han pensoinrä sedan länge och behöver inte längre göra något annat än det han vill.

2 ytterligheter i samma kropp och då även mamma fyller på söndag tyckte jag bilderna ovan passade bra in.. en manligt blå och en kvinnligare varm.. båda är fotade i kyla, båda i frost men ser olika ut, trots sin likhet.

————————————————————————————-

Jag besökte Surte fotoklubb i går för att se om det ev kunde vara en klubb för mig istället för Lerum. Klubben ligger betydligt närmare för min egen del och mötte en härlig tjej med världens vackraste hår som jag självkalrt glömt nament på, mer än att hon kallade sig för Anna tillen början:-) Jag får fråga henne igen…. Iaf.  Vi slank som hastigast in på det där med motiven ute och at det inte finns så mycket ute, men jag kunde inte riktigt hålla med. 

För min del är det främst ljuset jag suktar efter och som i brist på ställer till det. Motiv finns det alltid, fast – hur vackra dom är kan väl diskuteras dock. Smaken är ju väldigt olika och tror att vissa motiv som i min blogg inte skulle falla den äldre generationen på läppen. Jag tycker självklart om dom eftersom jag ville fånga dess essens.

Min kära pappa skulle däremot säkerligen älska ett motiv som den här multnande pappershög jag snubblade över ute i skogen:

Men så har han också en förmåga att se lite mer än det först uppenbara:

En hel drös med röksvampar fanns djupt inne i skogen. Det såg ut som ett slagfält med omkullvälta eller sårade svampsoldater.. Rätt ruggigt faktiskt.  Mörkret fick mig experimentera med längre slutartider och skakade lite hej vilt och fick lite suggestiva uttryck som fick svamparna se lite mjukare och  sådär lite utflippade ut;-)

Och har man ingen Nikonkamerna får man pröva med andra metoder..

Med ett par sekunders slutartid försökte jag sitta still med siktet på halva tiden riktad mot en bit av vad jag tror är en slags motor och halva tiden 90 grader åt andra hållet där en hög med tidningar låg uppstaplade mot en gran.

Problemet var dock att de båda motiven inte befann sig på samma fokusplan och eftersom slutaren var öppen kunde jag inte heller se och rikta in den”nya” fokusen, så det fick bli på känn helt enkelt. Jag testade innan och visste ungefär hur mycket jag skulle vrida fokusen för att få en hyfsat skärpa även på tidningshögen som fick bli motiv nr 2.

Och inte vet jag.. ett par försök senare genererade den här. Skärpan fanns åtminstone på motogrunken lite lite grann:-)

Aldeles intill min bil slängde jag en blick ner mot forsen och där såg jag en vit massa som snurrade runt runt, som en vintergata i miniatyr:

Ett par störande ljusa grenar i ovankant är bortretuscherade

Begreppen brukar ju användas för att förvarna eller förannonsera en händelse och trots att dessa små rödhalsade huvuden är fotade då det glimmade av frost ute ger dom iaf mig en “Heads up” om att det kommer en vår, och efter den en sommar med värme. Den frusna kropp man bor i jublar av insikten, medan mor min grät i luren av samma insikt. Insikten av att allt rullar snabbare och då det snart blir sommar blir det lika snabbt vinter igen. Och sen vår sommar höst o vinter…..

Ja tiden rinner oss ur händerna, iaf om målet är att försöka fånga det. En omöjlig uppgift..

Jag vet inte hur många gånger jag ställt mig själv frågan om vad livet går ut på, men att det inte är för sin egen skull, den saken är klar. (Däremot är det ju enbart mig själv jag kan ansvara för och ställas till svars inför om man gjort något galet) Men alltid när jag ligger där ute ensam i ett frostigt vinterlandskap,  gyttjig lervälling på hösten, eller på mage i maskrostäckt äng vill jag vända mig om och visa för.. någon. Att denna någon inte alls har lust att vänta i timmar på att jag skall “bli klar” är full förståeligt. Jag hade inte velat det själv *s* Men att visa det när jag kommer hem betyder ändå lika mycket.

Precis som det betyder att visa det för er här och nu.

Kanske är meningen med livet helt enkelt glädjen av att dela med sig?

Den lediga dagen i fredags tog tacksamt emot av undertecknad:-) 

Det var frost, kallt och blixtrande vackert.. och iklädd dubbla lager mysbyxor frös jag inte det minsta trots långa perioder på mage, knä eller rygg i frostlandskapet. Om det beror på klädesplaggen eller den totala närvaron fotograferandet medför låter jag vara osagt….

Ett par stövlar måste införskaffas har jag märkt. Vatnet har läckt in vid ett par tillfällen och nådastöten kom definitivt nu i helgen. En söm hade gett med sig helt och hållet och ett 6-7 cm öppet gap låter nu iskallt vatten kyla min högra fot.

Och det är ju dumt – trevligare kan man ha:-)