Skip to content

Älskade tålamod

juni 28, 2015
_MG_4836_s

Fancy bear med a hat (Lupin rakt uppfrån med nyckelpiga på väg nerför stammen)

Vi hade tur under midsommarens hemfärd från grebbestad. Andra hade inte detsamma kunde vi krasst konstatera när köerna ringlade sig allt längre på vägen bredvid vår.

Inne i vår bil tävlade vi om att snabbast kunna hitta alternativa vägar utan orange och rödmarkerade streck. Endast en extra halvtimme fick vi lägga totalt vilket får anses som ett mycket gott resultat av vårt samarbete.

Det har dock sina nackdelar med en uppkopplad son i baksätet som nitiskt granskar varje hastighet hans föräldrar kör i. Ehum…

Ja det vill till att ha tålamod många gånger. Som när vädret inte riktigt vill sig, värme som uteblir, ungdomar som skall spela klart, toaletter som ockuperas på morgonen.. Men vet ni? Jag är oändligt glad för att dom finns där. De tålamodsprövande tillfällena.

Som där och då i bilen? Vilket underbart tillfälle, som kunde ha blivit irritation och ilska men istället blev något roligt och kul.

Dom där underbara ungarna har en tendens att göra vårt liv just roligt och kul, utan att de är medvetna om det. Den äldste är nu så gammal att hans vänner börjar få barn och igår var det dags för dop. Gåvan valde han ut själv, ett spel han själv mindes med värme från då han var liten.. det var just lite tålamodsprövande. Just därför var det roligt då han fick kämpa lite extra, samt fick lära sig gåvan av att inte ge sig och uppleva glädjen då han faktiskt lyckades med ett uppdrag. Barnsligt, roligt, stimulerande och en läxa för livet, en rätt bra doppresent tycker jag!

Vad har hänt mer…. Jo en härlig workshop gick av stapel i Finland med AFK i Helsingfors. Fantastiskt härliga människor allihop, med ett engagemang sällan skådat. Det dröjde inte länge innan alla såg figurer av alla de slag i naturen, ugglor, gubbar o gummor i folkdräkter! Och som jag njöt av deltagarnas fantasier som blommade upp framför mina ögon, det var verkligen härligt att få ta del av! En sann skaparglädje som jag hoppas fortsätter för dom, även utan min tvingande närvaro.

Det gruffades lite här o var mellan bladen då stativ var strikt förbjudet;-) Men man får se det som ett bra träningspass? Det ÄR inte lätt att stå helt still. Det är tålamodsprövande, det gör ont i ryggar och man får inte andas. Men i min värld gör det fotograferandet så mycket enklare och ger mig tillfällen att fånga upp plötsliga vyer från ett otillgänglit område som inte ett stativ kan. Jag kan lugnt konstatera att ingen av dagens bilder skulle blivit till om jag tvingats använda ett stativ. Jo, möjligen krull-larven som ju satt högst upp på ett strå, men de andra låg jag in under, böjt över, svängd som en orm runt….platt på mage fotograferandes mellan mossa (Green bird in e green room), hängandes över en sten fotograferandes ner mot marken (bird army).

Stativälskare hävdar säkert att det visst går att kön in ett stativ på något sätt och att man får köpa ett special som är smalare etc.. Men varför om det är enklare, smidigare och snabbare utan? Jag har iaf inte tålamod att fälla upp ben, konka på ytterligare en attiralj mitt inne i skogen.

För mig är semestern äntligen här. Med den följer tid att fotografera samt att äntligen gå igenom määängder av bilder!

Som vanligt: förstora gärna genom att klicka på bilden.

_MG_3722_s

Flygande gubben

_MG_4403_s

Mumien

_MG_3771_s

A birds tail

_MG_5440_s

Green bird in a green room

_MG_0824-1_s

Bird army

_MG_3161_s

Finsk maskros

_MG_3563_s

Hidden

_MG_3683_s

Krull larv

_MG_3180_s

Ogräs med stjärnglans

_MG_3185_s

Attached

_MG_4579_s

Tiny romance

_MG_4908_s

Valthorn i trädgården

_MG_4917_s

Centrum

_MG_5018_s

Lupin=kärleksblomma

_MG_5037_s

Lupin=vänskapsblomma

_MG_5161_s

Lupin=munkblomma

_MG_5206_s

Lupin=brun höna-blomma

_MG_5344_s

Till Karin

_MG_5363_s

_MG_2533_s

High Five

_MG_5424_s

 

Time after time

maj 21, 2015

_MG_0110_s

 

Klicka på bilderna och förstora – det mår dom bäst av!

Det känns som att våren varat i en evighet i år. Fortfarande blommar vitsippor, något de gjort i mer än en månad. Vissa år sker det nästan enbart under en vecka när värmeböljor strömmar in med en aldeles för tidig sommar i sitt släptåg.

Förstå mig rätt, jag klagar absolut inte  – den där evigheten får gärna vara längre! Det är med sorg i hjärtat jag ser att blommande vita träd ”redan” går åt brunt och marken under målas vit av fallande blomblad.
För det ÄR ju så vackert med en skir nyutslagen vår! Det är nog den bästa tiden, en tid fylld av förväntan och perfektionism. Inga blad är förstörda och inga trädgårdar är ännu uppätna av mördarsniglar.
Naturens tonåring helt enkelt.
Sverige har enligt vad jag förstår varit inne i en köldknäpp vilket dragit ut på våren.
Nästa vecka har det ryktats på min arbetsplats om att sommaren är på väg, ja ialla fall värmen. Och visst vore det trevligt med lite värme ändå och nog är det på tiden då vi snart är inne i Juni.
Det är märkligt hur det oerhört vackra sällan ter sig så bra som i verkligheten. De illgröna skogspartier som lyses på våren och bryts av genom korpsvarta granstråk, hur vackert är det inte? Oerhört… Men jag förmår mig aldrig fånga det så som jag upplever det. Det KAN ju ha att göra med att jag faktiskt ÄR en makrofotograf och inte äger viljan eller den rätta utrustningen för att fota landskap;-)

_MG_0171_s

_MG_0256_s

Bättre blir det då med det mindre perfekta nära marken, men som ändå är så vackert på sitt egna lilla vis.
Som till exempel den bruna kragen runt en ormbunkes krulliga nyfödda huvud.  Det är inte uppenbart vackert alls, men när jag tar ett kort och vänder kameran upp o ner och ser en hund blir i alla fall jag minst lika lycklig som när jag ser de gröna skogarna ovanför mitt huvud.
Där var den ju.. där är den ju.. där är han ju.. en förälskelse helt enkelt, som när man fick sitt nyfödda barn lagt i sin famn.. Där var du ju lilla parvel. Älskade underverk.
*suck*

_MG_8387_s

Ja det var länge sedan de föddes nu, mina 2 söner.
Och saknar tiden gör jag något oerhört. Jag glömmer mellan varven hur fantastiskt det faktiskt var, men så råkar man öppna en skolkatalog och så är dom där glädjetårarna inte långt borta igen. Mina pojkar….
Ja det är en fantastiskt värld vi lever i. Men fantastiska möjligheter att leva livet och få ta del av andra människors närvaro. Om än aldeles för kort för de som blev kvar när livet väl levts klart. Precis som regndroppar lämnar de spår kvar efter sig i mänsklighetens nätverk. Aldrig för tunga, var och än unik på sitt egna skimrande sätt.

_MG_0155_s

_MG_0327_s _MG_0401_s

Damen i knoppen, naturen Mona Lisa. Sedd från sidan med sin mun längst ner och ett öga högt upp…

_MG_7849-2_s

_MG_7898_s

 

Pimpi, världens bästa pingvin – en favoritbok som lästes för sönerna då dom var små. En bok jag osökt kommer att tänka på när jag ser den vita figuren nedan. Det är dock ingen pingvin, ingen fågel överhuvudtaget utan en getrams jag fångat, precis som på de 2 bilderna under. Samma växt men beroende på hur jag själv står med kameran blir det 3 olika upplevelser.

_MG_8217_s

_MG_8533_s

_MG_8553_s

_MG_8324_s

_MG_8414_s

_MG_8432_s

Tänk var en fluga får höra när den sitter på ett öra.

_MG_8527_s

 

_MG_8730_s

 

Bilden nedan är ingen speciell, om det inte varit för mannen till höger skulle den slängts i soporna, men nu är han ju där och halvblundar nästan ute vid kanten…

_MG_8900_s

Gamla ormbunksblad är det som färgat denna bild så mörk, gliporna lät vitsipporna bakom kika fram.

_MG_8937_s

_MG_9245_s

 

Att dumpa växter i skogen är ingen bra idé, men det ger glädjer en motivhungrig fotograf. Och skrämmer det en och annan att man fångat deras snedsteg på bild är det väl än bättre.

Under vita spireaklasar växer kastanjen vilt mellan grå grässtrån och mjuka kaprifolgrenar.

Ett saligt virrvarr och ett himmelrike att fota och botanisera i, men ett helvete för svintoburret på huvudet. Det tar sin tid att borsta kåda ur hår…..

_MG_9857_s

_MG_9968_s

Glada knoppar som brister

april 15, 2015

_MG_7521_s

Nej det såg sannerligen inte ut att göra ont när knopparna brast på botaniska i lördags då jag som så många andra besökte Göteborgs vackra park.

Jag fastnade länge vid de runda bollar som när som helst såg ut att öppna sig.

_MG_7529_s

Blickande bebis..

_MG_7495_s

Dramatiska skillnader mellan vita krokusar och svart jord.

_MG_7182_s

_MG_7264_s

Hur vackert det än må var i botaniska kan en ensam droppe längst ner i en tulpan hos mina föräldrar vara minst lika vacker i mina ögon. Men då bilden togs för ett par veckor sedan var det ruggigt kallt och kyligt.

_MG_6132_s

_MG_7336_s

_MG_5665_s

Då, för ett par veckor sedan, hade ormhasselns långa fröställningar precis börjat dingla framför mjuka kurvor…

_MG_5658_s

… och scillorna täckte ännu inte marken som de gör idag.

_MG_7636_s

Det kan låta feminint med hasselns utseende, men tro mig  -sura gubbar finns det även i de mjukaste kurvor.

_MG_5815_s

Men så kom då solen och värmen till slut och tillät den gröna mattan att breda ut sig!

_MG_5683_s

Och precis som i guardians of the galaxies dansade denna lilla sippa precis som trädets avkomma i slutet av filmen…

_MG_5703_s

_MG_5730_s

_MG_7577_s

_MG_7372_s

_MG_5982_s

En tripp till Grebbestad hann vi med under påsk, vid en läig lugn plats vid munkstranden fascinerades jag av små guldsmycken som belamrat varje tångruska.

_MG_6753_s

Funkians spirande blad är inte gröna. Inte än, men de blir det sen.

Först är dom precis som fågelungen skallig och spretigt hårig.

_MG_6905_s

_MG_7605_s

_MG_7538_s

_MG_7399_s

 

 

 

 

 

Tvära kast

mars 30, 2015

_MG_4819_s

Jag är en känslomänniska och känner mig hemma i livets alla toppar och dalar, men en sak jag inte blir vän med är grusade förhoppningar!

Hur irriterande är det inte när suktan efter värme och vår gång på gång slås i spillror. Men jag vet, den kommer ju till slut – värmen! Och när den väl är här hos oss känns det som den aldrig varit borta märkligt nog. Det där förunderliga nuet är verkligen flyktigt, men ack så intensivt när upplevelser väl sker. För nuet i sig själv – det sker ju konstant! Man har bara inte vet på att ta till vara på det som man borde.

Men sätt en kamera i min näve och nuet existerar i allra högsta grad. Dock inte det ”nu” som resten av omgivningen lever i.

Men helgerna är det ”nu”när jag är mig själv närmast.

Det har varit ett par helger med ett par tillfällen för nu. Ett par kalla nu och en varm solig.. Nu senast i lördags stötte jag på ett par första tappra vitsippor som trotsade kylan, bilder på dom kommer dock senare.

Jag vill istället presentera de små kloka huvuden som med sitt röda hår trotsar markfrosten, för att den fanns på sina ställen i Surte märkte jag.

_MG_4412_s

_MG_4408_s

 

Ett vakande öga…

_MG_4391_s

 

Obstinat tupp:

_MG_4763_s

_MG_5397_s

_MG_4858_s

_MG_5079_s

_MG_5097_s

 

Det lilla livet börjar…

_MG_5332_s

_MG_5356_s

_MG_5382_s

_MG_5388_s

 

Blöt flodbädd:

_MG_5612_s

 

Frusen flodbädd:

_MG_5255_s

 

Torkad flodbädd:

_MG_4511_s

_MG_4876_s

Hals över huvud

mars 3, 2015

_MG_3539_s

Det sägs att: ”Det är dom små sakerna i livet som gör det”.. och jag kunde inte hålla med mer.

Att mina söner mår bra, att jag inte har ont i magen, att solen skiner, att jag har tak över huvudet..

Kanske är det därför jag själv älskar makrofoto så mycket. Sättet det synliggör just det lilla i livet, det som inte gör så särdeles mycket väsen av sig, men som betyder så ofantligt mycket för vår planet. En planet som började på bakterienivå, genom det minsta lilla.

Vi tenderar ofta gå förbi det lilla, vår markvegetation för målet lägre bort och in – som ett rådjur eller vacker solnedgång. Det omedelbart vackra:-)

Och det ÄR ju vackert och bör uppmärksammas med självklart, men så är även det lilla på marken och det glädjer mig att intresset för lavar och droppar och övrigt smått uppskattas av så många makrofotografer!

Man kan ibland undra över de läxor livet försöker lära oss och vad det egentligen vill säga, men med tiden inser man vad svaret på läxan var. I mitt fall är jag idag oändligt tacksam för min närsynthet som vande mig vid att krypa nära och granska livet tätt inpå. Jag var det inte då vid 8 års ålder när jag förtvivlat försökte läsa bokstäverna i en bok.

_MG_4036_s

_MG_3399_s

Det har gått länge sedan jag sist skrev ett inlägg.

Jag vet inte om det har med åldern att göra, men visst går tiden snabbare nu för tiden? För mig gör det det definitivt, det hinner inte bli måndag innan fredagen är här igen. Tjoff säger det bara och de där 2 ytterst värdefulla dagarna mellan arbetsveckans slut och start skall fyllas med veckans drömmar *läs: foto foto foto*.

För 1,5 vecka sedan fick jag tuppjuck och min kropp krävde frisk luft. Sagt och gjort, jag på vinst och förlust till Surte, favoritplatsen som vanligt.

Vädret var gråtrökigt när jag åkte dit och skulle inte förändras enligt vad jag hört, men som genom ett under sprack himlen upp! Att då ett par minuter senare snubbla över knallröda sporer som lös upp i motljuset fick mig tro på en högre makt. På några mikrosekunder låg där en kärring i sin fina jacka raklång på marken i gyttjan och reste sig INTE upp förrän större delen av minneskortet var fullt. Som om de skulle försvinna om jag INTE tog kort på dom? Märkligt beteende!

_MG_3878_s

_MG_3915_s

_MG_4033_s

 

Men fick även se en minidrake:

_MG_4092_s

En ännu mindre tomten tydligen lite sur:

_MG_4098_s

Och ett öga i en mage:

_MG_3840_s

_MG_3454_s

 

Bara för att se om ni är lika tokiga som jag? Hur många ansikten ser du i vattnet?

Hittills ser jag 7 st personer, men ju mer man tittar desto fler kan man säkert se – ungefär som när man stirrar ner i en spräcklig plastmatta på toaletten på jobbet: det finns alltid någon där som blänger tillbaka!

_MG_3733_s

 

En sur liten svamp snubblade jag över med, inte konstigt det kanske då en stor rumpa sitter på honom.

_MG_4188_s

 

 

I wonder

februari 11, 2015

_MG_3056_s

 

Många tankar har bubblat upp i mitt huvud senaste tiden, något jag enligt mig hade med ultraljudet att göra.

Nej, jag är inte med barn, det är bara åldersnojjan som dragit sin fula svarta mantel över ett ynkligt ego. I ett fatalt försök att stoppa tiden med fallande hamsterkinder i sitt släptåg, tänkte jag pröva på denna fluga – ultraljud – i ansiktet. Man skall tala med sin hud förstår ni;-) En serie om 6 behandlingar á en gång i veckan skall förvandla denna hamster till något.. mindre hamsterlikt var tanken.

Mina jordnära naturvetare till barn himlar med ögonen och drar djupa suckar över mitt påhitt och jag själv var,  om inte lika skeptisk, så åtminstone högst avvaktande inför behandlingen.

Efter den första omgången fick jag oväntade effekter. Men inte av den art jag hoppats på: Exakt 3 dagar efter började tankarna poppa upp utan hejd och då menar jag inga ”normala” tankar som frivilligt tänkes utan det var som om min hjärna gick på amfetamin! Yeeeha!!

Fullkomligt överbelastad!

Dessa tankar slutfördes aldrig utan vimlade upp konstant utan att tänkas färdigt – den ena efter den andra om o om igen. Det var ett väsen utan dess like i mitt huvud och fick fullkomligt panik. Dessutom fick jag ljuseffekter framför ögonen…

Att det hände EN gång kunde jag väl skylla på stress och överarbetad och in-i-väggen-tendenser (vem har väl inte det idag?), men när det hände igen? Exakt samma antal dagar efter nästa behandling var det lite väl mycket för att bara vifta bort! Något liknande har jag aldrig upplevt förut, men att jag är känslig för ljud vet jag sedan gammalt och hjärnan med sin frontallob ligger ju …rätt nära pannbenet? Naturvetarna himlade nu ÄN mer med sina ögon i soffan bör tilläggas.

Jag beordrade därför att inte använda ultraljudet på pannan utan enbart där problemet låg – det förhatliga hamsterkinderna. Så långt borta från hjärnan som möjligt.

Ljuseffekter och rusande tankar uteblev efter 3 dagar. Var det då en slump? Kanske, men jag vill helst inte uppleva det där myller av ofullständiga tankar som aldrig tycktes sluta komma för trevligt var det verkligen inte – att tvinga sig fokusera på att flytta handen från ett ting till ett annat för att vila hjärnan var skrämmande.

Inte visste jag att jag kunde tänka för mycket? Otroligt! ;-)

 

_MG_3045_s

_MG_2954_s

 

Annars tänker jag rätt så behaglit när ett glas  intagits. Precis som på denna bild känns det som om fötterna kapats av och locket lyfts.

_MG_2888_s

_MG_3008_s

Annars har jag tacksamt tagit emot härlig väder och kreativt is under helgens Surtebesök.

_MG_3261_s

_MG_2905_s

_MG_3088_s

Och nog tycks det se ut som att våren ändå ÄR på väg?

Om än vilande innesluten i is..

_MG_3155_s

_MG_3223_s

_MG_3272_s

 

 

 

Björndjur

februari 4, 2015
_MG_2412_s

Björndjur

Sedan jag först hörde talas om djuret har jag älskat det – de små märkliga trögkrypare som kallas björndjur.

Begåvad med ett avskräckande utseende likt en dammsugarpåse överlever de jorden och rymdens värsta påfrestningar. De kan torka ut helt och gå in i ett dvalaliknande tillstånd. Och det är inte utan att jag känner igen mig – inte bara för att det är mörkt större delen av dygnet – försvarsmekanismen i kroppen får den att ibland sluta sig inåt och koppla från. Automode on..

Ibland sker saker man inte kunnat förutspå och märkligt är det då att uppleva hur man faktiskt reagerar. Tydligen inte alls som man hade kunnat tro. Men det är väl så att vi är ett med våra kroppar och allt annat som påverkar den. Mitt jag idag är ju inte samma fysiska eller psykiska person som existerade för 10-20 år sedan, hur gärna jag än vill tro det. Därför kan jag knappast förvänta mig reagera på samma sätt som då?

Vilket är på både gott och ont.

Det sägs att man blir visare med åren. Hmmm, jag skulle vilja säga avtrubbad eller domnad..precis som björndjuret. Tycker mig bli mer o mer likt det också till det yttre – host. Önskade jag kunde skylla på för mycket dammsugning men…

Well, den där domnade känslan är rätt bra ibland för att inte fullkomligt lägga fällben för sig själv. Ibland orkar man inte bryta ihop helt enkelt utan stålsätter sig för att köra vidare. För man måste ju? Vad hjälper det att inse sitt misstag i efterhand och bryta samman? Inte ett dugg.. (och det kommer från hon som nyss tillskrev sig titeln dramaqueen? I know )

_MG_2406_s

Det lilla miraklet

Märkligt är det då att på 2 sekunder smälta totalt över att 2 människors kärlek resulterat i ett nytt liv, ett jag ser fram emot att få träffa så fort som möjligt. Då tycks det domnade plötsligt som bortblåst, jag fick väl vatten kanske:-)

_MG_2432_s

AnnaPanna-chickenmamma

Det har varit ont on tid och ont om motiv de få tillfällen jag lyckats ta mig ut i naturen med kameran. Eller tja, motiv finns det ju självklart alltid, men inte de jag förställt mig se. Däri ligger felet. När jag väl koncentrerade mig på det som faktist låg för mina fötter vaknade omgivningen till liv igen. Det kan ju räcka med en ynklig snö/isklump under en gren. Där fanns figurer redo att upptäckas. Som alltid, allt handlar om hur man väljer se på livet… upp och ner, glädje eller gråt, svart eller vitt eller en helvetes massa färg:-)

_MG_2428_s

Chicken and the bear

 

_MG_2575_s

_MG_2140_s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 670 andra följare

%d bloggare gillar detta: