Skip to content

different parts

juli 4, 2016
_MG_6078_s

The green king

Det känns som jag varit över halva jordklotet under de senaste månaderna, ändå har jag inte satt min fot utanför landet.

Men den lilla världen som jag som alltid vistas i har erbjudit märkliga scenarier – som det ju förvisso alltid gör genom en makrolins. Ändå minns jag det runt omkring mest, historien bakom och framför…

Som t e x den eftermiddag för ett par veckor sedan då sommaren faktiskt VAR här. Under tiden maken bevakade vår båt vandrade jag åt motsatt håll, vidare in i farans land.

Jag hamnade nämligen mitt i en gammal militäranläggning i Björlanda. Gula stora informationsskyltar varnar för att odetonerad ammunition riskerar förekomma. Hela området andas stillhet, en plats där tiden står still och bevarats som i en bubbla, en plats där inget annat än hästmyror patrullerar på söndervittnade träbalkar… åldrad grå asfalt bryts upp i såriga sprickor och en enda byggnad står kvar. Dess färg har sedan länge flaggat sönder och kvar sitter bara ihopkrullade röda färglappar på dess fasad.

Denna isolerade lilla bubbla gav liv åt fantasier som länge slumrat i mitt inre..

Jag som är harig i vanliga fall var nu som ett skakande asplöv. Min fantasi är i vanliga fall hyfsad, (ok väldigt god), men där och då var mitt nästa steg det sista. Fantasi eller inte – orden detonerad ammunition var högst reella.

När jag ser min gula bild nedan minns jag exakt hur min kropp uppfylldes av rädslan för att explodera längs min promenad och jag minns exakt hur luften doftade av fuktig mylla, hur ljudet av kuttrande duvor, en hohoande gök, ihop med segelbåtars ettriga smatter tillsammans bildade en naturlig symfoni längs min väg genom farans rike.

När solen började sänka sig ner och timmarna vandrat sin väg var tiden inne för mig att gå tillbaka. Myggorna som ditills låtit mig vara, bombarderade mig strax på vägen tillbaka då den friska havsvinden förbyttes till en stilla fuktig bris.

Så nog detonerades det allt rejält, dock på ett högst naturligt vis.

I diket intill pockade gula irisar på min uppmärksamhet och solens låga strålar smekte fram ett märkligt ljusspel på den gula individens klädedräkt…

Men den betyder även snabba hjärtslag, kliande ben och duvors kuttrande.

_MG_3025_s

”Kvinnan från sidan” var även hon bosatt på det farliga området.. tussilagons kvarblivna blad hade belamrats av något som inte borde vara där, men jag gillade dess färg o form och hur det belamrade obehöriga istället förvandlade fram denna nästan mänskliga gestalt.

_MG_2782_s

Jag har även gjort ett besök till Botaniska. Det jag för alltid kommer minnas är det totala stopp som inträffade på motorvägen på väg dit. Dagen hade börjat med mulet väder, precis som föregående dag, vilket föranledde mig till att ta en tripp till Göteborgs vackra park. Strax efter jag satt mig i bilen och EXAKT då jag kom ut på motorvägen sprack himlen upp! 4 sekunder senare blev det tvärnit!

I en svart bil…. iklädd svarta kläder.

På vägen blev det kalabalik förståss.. att inte kunna röra sig en enda centimeter fick folk att snabbt tappa tålamodet. Än mer irriterat blev det då bilister ”diskret” försökte glida förbi på bussfilen. Bilen framför mig fick en smart idé och ställde sig på tvären tvärsöver bussfilen för att blockera bilarna. Att han även blockerade bussarna var något hen helt missat. Folk klev ut ur bilarna och började prata med varandra – MITT på bussfilen… hundar togs ut på kissepaus och här och var stack huvuden upp från nyfikna människor som försökte se över bilhavet.

Jag satt och småskrattade för mig själv och njöt faktiskt av att se mänsklighetens utbrott så snabb blossa upp bredvid mig. Ett par minuter var allt som krävdes för att vi skulle visa våra rätta jag. För det var ju rätt mysigt ändå! Det pratades.. man tog kontakt med varandra…. plötsligt var det inte rullande plåthus utan människor vi såg.

Och där på botaniska fanns det massor….

_MG_5486_s

_MG_5689_s

Vad jag minns mest   – alla fantastiska blommor på botaniska eller 45 minuters stiltje låter jag vara osagt, de gav båda en fin stund att ta med mig från sommaren.

Fantastiska stunder har det varit och fler hoppas jag kommer, det är ju trots allt bara årets första semesterdag:-)

_MG_1897_s

lilla gumman och gula blomman

_MG_1912_s

Gula duvor

_MG_1861_s

Rhododendrons spanande filurer

_MG_5318_s

2 gubbar

_MG_5700_s

_MG_1146_s

_MG_1152_s

_MG_1340_s

Hökens middagsrester

_MG_1589_s

_MG_1614_s

_MG_1684_s

militären

_MG_1747_s

Surtes under

_MG_2264_s

Mammas vallmo

_MG_1806_s

vild gullviva i Surte

_MG_1975_s

_MG_5698_s

_MG_5896_s

Eggande

_MG_6045_s

Foster i knoppar

spektra

maj 20, 2016

_MG_0692_s

Dessa oskyldigt vita är snart ett minne blott..

Men hur härligt är det inte då att ha kvar minnet av dom levande i färg på den lilla 4-kantiga platta som kameran spottar ur sig:-)

På en sekund är jag där ute igen, spanandes på sippor längre bort med den glittrande bäcken som reflektor i bakgrunden, kravlandes bakom blad för att se om något spännande mönster dyker upp..

Det var en sådan där porlande solig dag och ett par timmar som var vigda åt ett trollunge och hennes lilla svarta i handen.

Bäcken är inte alls långt ifrån mitt hem och jag brukar alltid ta mig dit på våren. Det är numer en tradition och ett måste för att inviga våren.

Det är endast jag och de små barn-huliganerna som samsas vid bäcken och dess träbro. Jag kan inte annat än kalla dom för huliganer och förstår inte var lusten att förstöra kommer ifrån?

Jag försöker dra mig till minnes hur jag själv kände och tänkte som barn. Jag vill inte alls försköna mig själv eller få mig framstå som någon gullunge – det var jag nog garanterat inte, men naturen lekte jag med och i. Aldrig kom tanken att förstöra den lekplats jag älskade att vara i och fantisera kring.

Varför är det roligt undrar jag tyst för mig själv när det stampas på blommor och klampas sönder ruttna trästammar.. Vad hände med att plocka med sig blommor hem till sin mamma och dela känslan av dess doft? Förundras över skönheten.. Rita av dom hemma under det stora förstoringsglaset vid skrivbordet?

Herregud, jag inser just att jag är 100 år gammal! .. gahhhh….

 

_MG_0640_s

_MG_0927_s

_MG_0901_s

_MG_0743_s

_MG_0880_s

 

_MG_0049_s _MG_0107_s _MG_0380_s      _MG_0898_s    _MG_9510_s _MG_9906_s

Miljarder nyanser av vitt

april 11, 2016

_MG_9214_s

Jag tror inte det undgått något att de små vita miraklerna har uppenbarat sig i våra marker.
Och vi fotografer gnuggar händerna av förtjusning som sig bör… För det är nu det börjar, säsongen med ljusa kvällar – de där extratimmarna efter jobbet som man äntligen kan använda till roligare saker än tvätt, disk och städ.
De där oskuldsfullt vita går att fånga på oändligt många sätt!  I kombination med andra detaljer – när förgrund o bakgrund blandar sig samman börjar det hända saker med det vita.
Och att lägga sig ner pladask i ett vitt hav, känna den sagolika doften av persikosöt parfym som min näsa anser dessa sippor doftar, är så nära himmelriket man kan komma.
Där i dess mjuka kreativa famn vill jag stanna för alltid.

 

_MG_9207_s

_MG_9269_s

För ett par dagar sedan låg jag där, tryggt invirad och sökte efter dessa färg- och kontrast-kombinationer men hörde plötsligt något rätt otäckt; en mansröst började svära på det mest hemska sätt! det var kvinnoförnedrande, sluddrigt.. hotfullt och hatiskt.
När jag lyfte på huvudet såg jag men man på vägen som var på ren svenska aspackad! Han var förbannad på någon, förmodligen sin fru och hade förmodligen gått iväg för att skälla av sig.
Det var inte så trevligt att då resa mig upp för att gå till bilen måste erkännas.
Ja det är många som inte mår så bra idag…
Livet kan vara elakt och taskigt, men även fantastiskt och ljust.
Att det skall vara så svårt att balansera på den där slaka hårfina linan?

 

_MG_8905_s

Idag var iaf en fantastisk dag!
En man är mycket tacksam för, en härligt solig o varm dag, perfekt på alla sätt och vis.
Lunchlåda på en träbänk utomhus tillsammans med kollegor och goda vänner. Vi har gått igenom rätt mycket tillsammans och kanske är det just därför vi stärks tillsammans? Eller så har vi helt enkelt samma sjuka fantasi. Hur som haver – roligt har vi iaf!

 

_MG_9084_s

_MG_8885_s

_MG_8933_s _MG_8935_s

_MG_8971_s

_MG_9097_s

_MG_9064_s

_MG_9173_s

_MG_9192_s

_MG_9349_s

_MG_9289_s

_MG_9389_s

Måste vilja förändra

april 6, 2016

_MG_7998_s

Jag håller mig till väldigt snäva områden när jag fotograferar.

En vitsippa med sitt röda löv kan få mig paralyserad i timmar och få mig vända och vrida min vanligtvis stela kropp till ofattbara positioner. Utan att inse det.

Tid är dyrbar, det finns inte gott om den och den tycks minska ju äldre jag blir.  Därför vill jag inte bränna dyrbar tid på att enbart förflytta mig utan väljer att inte se på vad utan snarare hur vad gäller mitt fotograferande.

Och det behövs sannerligen inte åkas långt när det handlar om makrofoto.

Man kan tycka att när man vandrat i ett och samma område, aktivt fotograferandes minsta lilla vinkel och vrå på samma lilla plätt, hundratals gånger….. så borde man känna till varje liten bit av detta område.

Men icke..

För varje steg jag tar in i vad som förväntas vara en mycket välbekant scen, blir jag alltid alltid lika glatt överaskad. Naturen är sannerligen makalös! Häromkvällen vad vägen bredvid utsmyckad av ödlor! jag har aldrig sett dom här varken förr eller senare. Märkligt….

Nej naturen står verkligen aldrig still utan är under ständigt förändring. En värdefull insikt till oss människor som så gärna vill att allt skall vara precis som det alltid har varit.

 

_MG_7114_s

_MG_7227_s

Min chef sade för inte så länge sedan att ”Det enda som är säkert är att allt måste förändras.”

Jag grymtade säkert till lite buttert där och då på vårt dagliga pulsmöte, för jag räds nog viss förändring. I vissa sammanhang vill jag verkligen bara göra det jag vet att jag kan och behärskar.

Det där med förändring lät skrämmande, kravfullt och en helvetes massa jobb.

”But whyyyyyy!! Vi HAR det ju så bra..” suckade den lilla motsträviga Morran inombords och korsade obstinat sina armar.

Att allt måste förändras innebär att någon måste genomföra förändringen och förändring innebär ju något nytt….. dvs något man måste lära sig, något som tar tid. Och tid..? Tja det hade vi ju inte så gott om….

Mattematiken går snabbt i huvudet vid ett enda litet ord.

Det låter väldigt skrämmande. Som en domedagsprofetsia.

Men varför ÄR vi så rädda för den där förändringen?

Jag kunde inte alls sätta fingret på vad det var som tycktes jobbigt eller kravfullt! Och hur är det nu, är det verkligen så himla bra så som det är idag? Fungerar verksamheten? Är allt verkligen helt optimalt, mår alla verkligen bra i sina roller?

Hur vet jag att det är så himla bra om jag inte prövat något annat? För vad är det värsta som kan hända?

 

_MG_8105_s

Samma förändring eller förvandling i naturen är ju tvärtom enastående vacker. Det är ju tack vare den där förändringen som iaf jag lockas dit ut till naturen och dras till för att upptäcka något nytt. Gång på gång på gång.

Utan förändring skulle lusten att besöka samma plätt snabbt dö ut för där ute i naturen innebär förändring spänning, dramatik, upptäckarlusta och ofattbar skönhet.

Kanske upplever vi människor ordet förändring som ett krav på oss själva, ytterligare ett ok vi måste bära och ytterligare ett ”måste” att addera till den redan digna ryggsäck vi konkar på genom vardagen.

När ett prestera är likställt med förändring är det kanske lätt att sparka bakut. Iaf om det innebär ett måste.

Jag hatar verkligen det där ordet ”måste”.

Tänk så vackert det vore i livet om alla ”måsten” istället vad ett ”vill”?

Knepet för en bra chef är kanske att förvandla det där ordet måste till ett vill?

Kanske är det rentav något som hen måste.

_MG_7837_s

_MG_8180_s

yrvaken vacker fuling

_MG_8210_s

Happy krokus

_MG_7564_s

Vakande öga (eller rådjurets frukost= en avbiten stjälk med fuktig droppe)

_MG_7344_s

_MG_7975_s

När livet är halvfullt i djävulsbadet

mars 5, 2016

_MG_5610_s

Jag har haft lyxen att njuta på ett spa med min kära syster. Varma bad, färdiglagad god mat och skumpa på rummet med varsin liten ostbågepåse framför tv:n på rummet. Kan en lördagskväll bli så mycket bättre?

(Att sedan dagen efter mötas av ett fullkomligt stilla dimlandskap som målat varje pyttegren vit var inte heller fy skam…)

Vi hade under dagen njutit av dö re dö re dö re…….”djävulsbadet”. Vi förstod snart att det tydligen var väldigt varmt då ett flertal personer som försökte doppa ner sina fötter snabbt drog dom tillbaka med ett tjut. Ingen av  oss två höll med om att den var för varm dock. Det var alldeles lagom för oss och när vi sänkte ner våra kvinnliga lekamen i den salta värmen var nog bådas vår lycka gjord. Himmelriket! GÖÖÖÖTTT!!!!

Jepp där låg vi o päste o njöt av livet till fullo!

Ja det är lätt att se livet som halvtomt; halvvägs till döden, grått svenskt väder, lite småont här o var.. köttet är segt.

Känner ni igen er? Alltid finns det något som retar en…. för varmt för kallt. Men jag försöker påminna mig själv att se livet som halvfullt när dom tankarna väller över mig. Kroppen fungerar ju, jag HAR mat för dagen och tak över huvudet. Inte kan man begära mer än så..?

Häromdagen var jag på väg hem från ett läkarbesök som gjorde mig lite nedslagen.. tror ni inte på sjutton att jag på väg tillbaks till jobbet dessutom blev påkörd? Men hallå!!!!! NU får dom väl ändå ge sig…

Och då undrar man ju .. med en blick upp ”varför”?  Vad har JAG gjort?

Behöver jag råka ut för det med? (och tankarna for genast iväg till försäkringar, reparationer med onödiga kostnader som skenade iväg)

Men när jag tog ett par steg ut ur bilen insåg jag vilken fruktansvärd tur man haft. Jag hade blivit påkörd  – precis på fälgen!

Ingen annan del av bilden prickades och vad är oddsen för det?

Nja, tack för det halvfulla säger jag bara. Där fick man en påminnelse om att sluta ömka sig själv! Man lever!

Att se naturen som halvfull är en utmaning när allt tycks grått i naturen, men det finns alltid ljus och färgglimtar att hämta ändå.

Ta t ex Gullkrös, en sladdrig gelésvamp man ofta stöter på hos döda trädstammar.

Jag tycker dom är vansinnigt vackra o fascinerande! Kontrasten mellan den kalla färgade omgivningen och en knalligt gul svamp livar till det rejält! Det bor alltid pyttesmå loppor bland dessa gula svampar som är så himla söta med stora huvuden och ett par få strån på rumpan! De ser nästan ut som tecknade figurer! Kika noga nästa får ni se:-)

Formen på dessa svampar är kanske inte det roligaste man mött, men de tjänar perfekt att använda som ”färgfilter”, dvs att fotografera ”rakt igenom”.

Eller tja nästan här iaf…

_MG_5742_s

Nu när det är så ”dött” i naturen är värmen från en lågt stående sol verkligen uppskattat:

_MG_5858_s

_MG_5890_s

Pyttesmå gullkrös:

_MG_6319_s

Långa slutartider är alltid roligt att leka med:

_MG_6332-2_s

_MG_6343_s

Och i den lilla världen finns det mängder av ögon som vaktar:

_MG_6413_s

_MG_6447_s

_MG_6483_s

_MG_6499_s

Vinterklädda träd vid stranden på Vann spa.

_MG_6642_s

Kontrasternas rike

februari 4, 2016

_MG_4962_s

För några veckor sedan var det dags för det 10-åriga snöfallet. Det där hutlöst farliga snöfallet som efter endast ett par timmar visar hur handfallna och små vi egentligen är när det är upp till den enskilda individen att stå på egna ben. När ingen fungerande infrastruktur finns där för att visa oss vägen till våra insnöade arbetsplatser och skolor.

Jag själv trodde som många att det bara var att ”backa på” ut i snön. Den ger väl vika. Så jäkla tjock är den väl inte! Jo..

Grannen stod bredvid med sin skyffel och undrade om jag satt fast. Ehum…. hjälpte till? Nope!

Well skotta dig fram själv kärring! And I did. Maken var gullig och kom ut för att hjälpa till dock:-)

Det känns som att moder natur med all sin otvivelaktiga frenesi försöker tala oss tillrätta. Kanske rent av tvinga oss att ta ett extra andetag, stanna upp lite. För hur itrriterande det än är med stopp och stå frusna som istappar i väntan på bussar som aldrig kom, innebar det väl även magiska tillfällen till mänsklig kontakt.

För säga vad man vill, men det fanns definitivt något att prata om under dagen!😉

_MG_4452_s

Det var ett tag sedan jag bloggade nu. Tiden har gått och än värre – mitt älskade objektiv gick sönder!! Scandinavian Photo trodde det var kameran, men tack o lov var så inte fallet lugnade mig Canons reparatör. Men med 165 000 (!) exponeringar tyckte dom ändå att ett byte av div inre ”organ” var på sin plats. Jag höll på att ramla baklänges när jag fick reda på antalet. Visst –  jag TAR många kort och skjuter ofta på en hel drös för att vara säker på att någon blir skarp. Men ändå?? Jag vet inte vad som är brukligt, men tack o lov för digitalkameran säger jag bara. Hade jag haft analog kamera skulle jag väl varit bankrutt vid det här laget;-)

MEN – jag är alltså med ny bekantskap… Tamron igen, men den nyare varianten då den äldre – min favorit – inte fanns hemma, trots att jag kikat på nätet och trodde att så var fallet. Full av ilska och högljudda protester i affärens mot försäljarens argument för hur dålig mitt gamla objektiv var, tog jag ändå mitt förnuft tillfånga och accepterade att inget någonsin är sig likt. Det förlösande order var ”vädertät”.  Jag insåg det är något för mig som kryper kravlar och hoppar runt i diverse smutsiga områden.

Men vän med den är jag INTE än. Som gammal räv tar jag nog min tid för att vänja mig, men det kommer väl så småningom.

 

_MG_4270_s

_MG_4126_s

_MG_4179_s

_MG_4256_s

Som sagt, det var ett tag sedan jag bloggade och bilderna är alltså tagna för ett par veckor sedan.

Som t ex denna bild nedan som dök upp på en nyanlagd grusväg. Det var innan det megastora snöfallet och varje minusgrad gjorde mig jubelrusig inombords. När det är så där kallt och man vet att man har max 1-2 timmar på sig för jag lite panik om jag skall vara ärlig. För VAR de där motiven dyker upp vet man ju aldrig? Man kan otur och vandra runt o hitta något precis i slutet, eller ramla på något bra omedelbart.

Just denna dag var det ont om is men fick en känsla av att det kanske, möjligen kunde finnas något inne vid den hotfulla kala vägen in mot skogen och det farliga område där jag VET jägare brukar lura på jakt efter älg.

Och på tråkiga grå stenar fanns det mycket riktigt för mig juvelprydda områden – vissa mer täckta av smutsiga spår än andra, men jag gillade den lilla gula touchen som smutsen gav.

_MG_4278_s

Mitt älskade Surte har jag självklart besökt där en frusen fors lockade -isen var snorhal och superblank och det enda säkra tyckte jag var att krypa på knäna, att gå var otänkbart då jag genast slant till.

På kanten bredvid hade isen format fram vad som för mig såg ut som snömoln men en måne på sin himmel ovanför:

_MG_5061_s

Inte mycket gick att fånga på min klätterfärg uppåt då timmarna hunnit gå för lång och ljuset försvunnit allt för mycket, Men ett par upp-o-nerbilder på isen blev det ändå.

_MG_5283_s

_MG_5337_s

_MG_5364_s

Green lantern

december 22, 2015
dec_anna_ulmestrand_MG_3093_s

Gröna minilyktor

Att midsommar och julafton har inte bara samma väderlek utan samma temperatur borde man vara van vid, men nog surnar man till lite när dag efter dag är grå, blöt och mörk vilket är rena öken för en fotograf! Ge mig lite ljus åtminstone!

Allt äger dock en skönhet och det finns alltid alltid något att fotografera – NÄR väl ljus behagar visa sig. Ibland gör det ju det ändå. Mossor finns det gott om och bilden ovan med de söta små huvuden som samlat på sig vätska så läskande ut även för mig.

dec_anna_ulmestrand_MG_3141_s

dec_anna_ulmestrand_MG_2630_s

in the spotlight, eller vad lågt solljus gör med blöta mosshuvuden

dec_anna_ulmestrand_MG_3036_s

dec_anna_ulmestrand_MG_3063_s

Jag skall inte klaga dock utan fick faktiskt 2 dagars extrem kyla som kom för ett par veckor sedan. En kyla som klädde in vår bil i sanslöst spännande mönster och fick mig stå på snorhal stege i sonens 5 nummer för stora skor framför bilen! Jamen vad gör man inte…….? Jag kan ju inte blunda och gå förbi? Omöjligt!

Familjen vet det och känner så väl igen signalen av panik i blicken. Då är det bara till att låta morsan springa ut i nattlinne och morgonrock med håret på ända och släpa sin stege mot bilen om hon nu så gärna vill. Ingen idé att tipsa om bättre kläder eller säkerhet inte.. Det sker NUUUU måste hinna NUUUUU

De nyinflyttade grannarna mitt emot undrade förmodligen hur det stod till med tanten dock;-)

Jag trodde jag missat chansen då jag först upptäckte mönstret på vår bil, men tiden fanns inte till då vi precis skulle köra in sonen och redan var försenade på lördagsmorgonen. Döm om min förvåning då samma mönster uppenbarade sig dagen efter! YEIII, tack säger man och slänger en tacksam blick upp mot universum.

Det blev ett par frostbilder i jul ändå, bara lite för tidigt:-)

dec_anna_ulmestrand_MG_2865_s

Frozen feathers

dec_anna_ulmestrand_MG_2836_s

dec_anna_ulmestrand_MG_2907_s

Wanderer, there the path is made walking

dec_anna_ulmestrand_MG_2884_s

dec_anna_ulmestrand_MG_2802_s

Volvo ocean race in the middle of our Volvo roof, turned upside down

dec_anna_ulmestrand_MG_2941_s

För när universum slänger ner ett tillfälle vill det till att snappa upp det!

Jag önskar er en god jul med många fångstchanser!

dec_anna_ulmestrand_MG_3116_s

Catching hand

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 712 andra följare

%d bloggare gillar detta: