På lördag står jag på scenen och får en knapp timmes fulla uppmärksamhet av de som valt att lyssna..
Jag skall prata om det som skänker mig livskvalitet, men också det som tillåtit mig se klarare genom livet: makrofotografering.
Fotografering fungerar verkligen som en ventil för mig. Genom linsen översätter jag de dolda knutar som gömmer sig inombords. För likt i drömmens land associerar man och förstärker det som för tillfället plågar en – även om man inte vet att så är fallet, eller ibland är det raka motsatsen och det uppvisar vad man faktiskt gläds av.
En mycket nära familjemedlem drabbades för inte så länge sedan av stroke, som sedan genererade syrebrist/hjärnskador. Jag tror att detta kaos, detta grymma stop i vardagen inte märkts så mycket på mig – utåt. Men inombords har det bubblat och funderats och för varje fototur jag gjord sedan det inträffade har bilder visat vad jag egentligen tänker på.
För det jag ser är hjärnans anatomi, blod, jag ser delade par och en splittrad familj – mot sin vilja. Ett par som trots det hör samman i själ o hjärta – precis som i min översta bild i bloggen.. det spelar ingen roll vad som än händer – de hör samman. I nöd och lust. och denna jävlar anamma, denna urstarka kärlek är så in i helvete fin! Ursäkta mitt språk, men det är verkligen som att bevittna något oerhört skört och värdefullt..
Dagens bloggbilder kommer från den drabbades hemvist. Från vattnet med sina starka kopplingar….
Lika många år sedan var det jag själv var 24 år gammal, då höggravid och i en sommar som liknade årets vad gäller värme.
Då sprang jag höggravid runt på öarna med klotrund bollmage och både oförskämt bra egentligen, trots värme.
Vårt hus var nyinköpt och höll på att byggas av snickare från Älvsbyhus tillsammans med maken, en deal mellan Älvsbyhus och de 84 hushåll vårt område består av – för att få ner priset men även för att förstå och veta hur huset är byggt. Snickarna fick även bo i vårt hus tills det var klart… och jag bistod med att ge dom bullar lite då och då;-)
Vi var oroade om det skulle hinna bli klart eller ej innan den lilla personen i magen ville ut. Vi hade tur, det blev precis klart och 2 veckor innan sonen föddes stod jag och målade huset. Jag har svårt att tänka mig göra detsamma i år – även utan klotrund bebismage. Puh!
Den lilla personen i magen tyckte däremot inte om värmen alls.. nästan 2 veckor för tidigt drog värkarna igång och då hade han bråttom. Han var så liten min lille skrutt:-/ Han var dåsig och åt inte och reagerade knappt när som stack honom i foten.. ändå släppte dom hem oss dagen efter förlossningen (som skedde på natten). Min lille lille Otahaaan.. så glad jag är att han kom iaf och att han blev den han blev, precis som son nr 2 Tias. Så kallas dom av mig:-)
När man är ledig och låter hjärnan vila börjar det bubbla upp extra mycket fantasier i mitt lilla huvud.
För mig är det ett litet barn som blickade mot mitt i strandkålen ute på Fånyttan, en för oss nyupptäckt ö i Göteborg skärgård:
Jag själv tillhör den skaran som älskar värme och haaaaaatar att frysa, men de värmerekord som slås i Spanien och Portugal senaste veckan är för mycket till och med för mig. Men jag menar hallå….att mötas av en ljummen vind på morgonen är ju som en smekning för själen, en varm kram av moder natur! Istället för de iskall käftsmällar man möts av resten av året.
Att värme på 33-34 grader i Sverige är ovanligt och rätt onaturligt inser man ju dock.. och värre kommer det väl bli, vad än den rödhårigt trumpna personen påstår om miljöhotets existens. Det är rätt uppenbart att saker och ting förändras..
I min familj har vi lyckan att kunna komma ut på havet när värmen trycker på för mycket.
Maken och sönerna trivs ypperligt och alla älskar att snorkla runt och fascineras av undervattensvärlden.
Jag tycker också om att bada, speciellt när vattnet inte får mig kippa efter andan av kyla, men älskar fotografering ännu mer och kryper därför istället runt och utforskar öarna ovanifrån under tiden familjen snorklar.
Maken brukar filma med gopro-kamera vilket ger mig den bästa av 2 världar, både ovan och under: jag får då även se hur vackert det är under ytan – något jag skulle ha svårt för med mina glasögon inklämda i cyklop.
Jag hade längtat efter att kunna fotografera brännmaneter då de är något av det vackraste jag vet.. men med sommaren varma temperaturer dolde sig dom effektivt djupare i kallare vatten och tror vi endast sett 2 st på hela sommaren i havet!
Men uppfluten tång i alla dess former fanns det desto mer av till min stora glädje:-)
Jag är rätt galen i tång, dvs havslevande alger som t ex Sockertång, Saccharina latissima och bladtång/Laminaria, ett släkte bland brunalgerna med breda platta ”band”.
Dubbelexponering i kameran – en bild i skärpa och en i oskärpa
I blött tillstånd
En inte bara vacker växt utan mycket spännande sådan som traditionellt använts inom kirurgin när man läser om det på wikipedia:
I torkat tillstånd skiftar den i alla möjliga färger när solen lyser på den och än mer annorlunda när solen lyser även igenom (nedersta bilden).
Även vad som ser ut som gräs i öarnas vattenpölar tror jag är Tarmalg, är inte säker men det är så häftigt att bara ligga och kika på allt som händer i vattnet och bredvid!
Det har blivit många många turer ut. Många matsäckar och många ilandhopp:-)
Det har varit allt från åskväder till ljuvliga stilla eftermiddagar – en stilla sådan satt jag med fötterna ner i en grund vik i havet och fundera över livet..
Plötsligt började det kittla och pirra i fötterna. När jag kikade ner var dom överösta med strandräkor som gladeligen tycktes äta upp min döda hud(vilket självklart fick mig vråla som besatt och snabbt dra upp fötterna).
Äldste sonen undrade vad sjutton det var frågan om och blev nyfiken – han klarade att hålla fötterna nere mycket längre än vad jag gjorde, såpass länge att mamma fick ta ett kort:-)
Det var otroligt många av dom vilket är glädjande, då mår ju havet bra 🙂
Annars har det känts lite si och så med hur havet mår ibland..
Vi brukar ofta återkomma till en ö som heter Rörö.
Det är en populär ö men så pass stor att det alltid finns en plats som man kan stanna till vid ifred. Vår favoritplats är en liten skyddad vik där man enkelt lägger till med båten. Jag som alltid står i fören och hoppar i land är extra tacksam för en lätt ”hopp-plats”. (Ett par gånger har jag misslyckats fatalt med hoppandet och istället hamnar ovanpå stålstöden som en säl.. )
Men den här platsen ligger nära ett par instängda pölar där ruttna alger stinker något vedervärdigt i hettan. Pölarna är ljust rosafärgade och dess färg kommer från purpurbakterier som avger giftigt och illaluktande svavelväte. Det luktar skit alltså. Vedervärdigt rent ut sagt. Att man inte skall bada i det säger sig själv – det vill man inte heller. Tro mig!
Vid ett tillfälle var odören så kraft att vi knappt kunde vistas ens 10m ifrån pölen, men i bildserien nedan kunde vi vistas där utan problem och jag kunde stå nära och fota:
I´m batman!! Ser ni honom?
Animals from the groundTiny family
Sommaren varma veckor ger dom en fadd smak när jag idag läste att den giftiga katthårsalgen från Östersjön har spridits med havsströmmar och nu nått även hit till oss på Västkusten.
Algen innehåller ett toxin som är giftigt för människan och djur – inget trevligt:-/ Stay away…
Konstiga arter jag inte sett förut har dykt upp för mig i år:
Bålgetingar har jag någon gång snubblat över i skogen, men nu har dom dykt upp vid mitt hem susandes förbi i en jädrans fart!
Jag har även sett makaonfjärilar på öarna vid ett flertal tillfällen! Maffigt stora och gula har dom fladdrat runt på öarna vid ett flertal tillfällen i år men har aldrig tidigare sett dom trots att jag läst mig till att de skall finnas. Även dess larv snubblade jag över:
Killekill på magen!
För att inte tala om malar och invasionen av dessa! Jösses så som fladdrar runt på kvällar – i olika storlekar och former…
Japanska jätteostronet har vi sett i ett par år och är nu såpass vanlig att det alltid ser ut som någon målat med tjock vit pensel i vattenbrynet. Säkert 99 % av de ostron vi såg var dock döda, dvs halva skal satt bara kvar. Släktens ena marinbiolog förklarade att det förmodligen berodde på att dom frusit ihjäl under vintern.
Även om värmen har fått marken att explodera vid minsta gnista är jag en av de som gläds åt att fästingarna nu dämpat sig. I våras fick jag 15 st på mig vid ett tillfälle, de är betydligt färre nu. Jag läste att de dock skulle riskera komma i september / oktober igen:-/ Jag är själv vaccinerad fult ut mot TBE, men har alltid känt ett obehag då resten av familjen inte är det. Speciellt då vi bor nära ett område där TBE påträffas. Man kan ju råka ta med sig något på byxorna eller strumporna:-(
Men idag tog familjen och åkte iväg och vaccinerade sig – fick precis bildbevis på mobilen. Skönt! Steg ett avklarat, bara några fler att ta innan de är helskyddade.
Ute på öarna finns väldigt sällan fästingar då det knappt finns någon växtlighet.
Det mesta som finns växer ju i vattnet och det som inte gör det suktat desperat efter vatten….
Knastertorrt
Mitt uppe på ön ”kullen” – en hög och rund ö – växte det trots avsaknad av vatten mängder av små prästkragar:
De var dock roligare i sitt bolltillstånd tyckte jag:-)
Tja det var lite av min sommar:-) Som ni förstår sitter man ju hellre ute än inne.
Det gäller ju alla dagar om året iof 😉
Hoppas ni haft en bra sommar och står väl rustade för det mörka halvåret!
…..och jag vill inte se att ni fotograferar en enda tulpan!!!! sade jag inför vårt fototur och spände ögonen i de stackars deltagarna.
Jag kunde riktigt se hur tankarna gick i huvudet:
”Ok, vi åker i flera timmar med flyg till världen finaste tulpanpark och skall INTE fota tulpaner? Hur menar hon nu…. ? Ja det var ju synd på de pengarna”
Självklart var det tulpaner vi fotograferade;-) Men vitsen var ju att INTE fotografera turistfotografier utan egna unika mer konstnärliga skildringar. Vi skulle använda dom som bidrag till våra bilder, inte hela blomman som ett huvudmotiv – så som man är van att se det….. och tulpanerna var verkligen härliga att använda sig av då de hade många spännande former i sina blad. Vi använde oss av lager på lager och skakningsfoto – ett maner som verkligen tilltalade flera av medlemmarna:-) Fantastiskt roligt att se!!! MEN det som värmde mig mest var alla märkliga figurer de lyckades hitta bara så där. På en dag blev de värsta fantasimästarna:-)
Brända kycklingar, fiskdelfiner och grodor dök upp bland tulpanerna och jag blev så varm i själen! Underbart!
Jag pratar alltså om en fantastiskt helg i tulpanriket Amsterdam som makroinstruktör för zoom fotoresor!
Den var magisk på fler sätt än ett, så annorlunda och speciell.. Det hände så många saker och vi såg så mycket konstigt som papegojor som flög fritt och tavlor som började röra på sig. Som om hela staden var förtrollad under dessa dagar! Att folk satt och puffade än här kunde iof ha bidragit till den speciella ”upplevelsen” men tror knappast så var fallet. Det var bara en märklig stad! Ingen verkade bry sig om säkerhet överhuvudtaget och cyklade hej vilt i en vansinnig fart – ingen med hjälm och huller om buller med spårvagnar…..
Det var dessutom en värmebölja utan dess like: 29 grader! Något jag absolut inte var inställd på, 23 grader max hade internet lovat mig innan resan. Alla kläder var bara för mycket kändes det som och har sällan svettats så mycket som då, med bultande huvudvärk som ett brev på posten. Jag drack och drack men inte sjutton hjälpte det… Tack gode gud för Helen som gav mig resorb vilket gjorde susen för knoppen! Jag hade aldrig testat det innan men det var verkligen toppen..
Och tulpanparken då? Jo den var lika fantastiskt som jag hoppats på och erbjöd inte enbart tulpaner.
Färg och form i ett saligt myller..
Fly fly little bird:
Dag 2 ägnade vi åt botaniska parken i Amsterdam och tittade bl a på fjärilshuset med sina puppor:
En puppa såg ut som ett troll i bakgrunden:
Trollet i bakgrunden
Aldrig har fjärilar varit så enkla att fånga då de matades med sötsaker på fat och satt bekvämt stilla..
Jag kunde till och med fånga en bladlus på fjärilens bakre vinge… vi var flera som slogs av ögat på dess kropp och hur det såg ut som en fisk:
Jag tycker den här bilden skildrar rätt bra hur man kände sig i Amsterdam, ständigt på knä – torkandes svett i pannan 😉
Det var varmt!!
Men visst gick det inte ens för mig att fota just ”tulpaner”:
Papegoja fotograferar med ett tamron 90mm:
Papegojan i trädet med tamron 90mm.. var?Papegojan i trädet – ser ni honom nu?… nu då 😉
Ett par grodor som inte fotograferats i Amsterdam, utan hemma i Götebirg, närmare bestämt Ragnhilsholmen på Hisingen med ett Olypmus och ett 300mm objektiv:
För 2 veckor sedan reste min man och jag tillsammans med min syster o hennes man på en typisk solsemester till Fuerteventura, närmare bestämt Sotavento Beach vid södra Costa Calma där tidvattnet förvandlade stranden till en perfekt lagun för Kitesurfare.
Männen skulle kitesurfa, inte jag och min syster. Förhoppningar om at få ta ett kort eller två låg ju och grodde i bakhuvudet.
Jag måste erkänna att jag inte alls visste vad som väntade mig fotomässigt om det skulle finnas några motiv överhuvudtaget, eller om jag ens kunde med att försvinna in i dimman bakom kameran och lämna syrran åt sitt öde. Men min syster som känner mig väl accepterade mina fotografiska måsten mellan varven. Hon hängde med och väntade snällt stackarn.
Inför resan hade jag läst på lite om det fanns NÅGOT överhuvudtaget att fotografera på denna gudsförgätna sandö. Men mjäääää….jordekorrar, ostmuseeum och salttillverkling var typ det som gick att få fram om stället.
Jag hade HELT missat att det kryllar av nudister på ön!! På varenda strand – haha.
Jag hade förberett mig rätt väl OM ifall att tillfälle visade sig och fått lov att låna en lättare mer praktisk utrusning för ändamålet från en vän på Olympus.
Till skillnad från min canon fullformatare väger INTE olympusen ett ton och är väldigt liten och smidig.
Visst – jag får inte lika stora bilder, men det där objektivet jag såg bilder från i höstas på Vårgårda fotoklubbs naturfotofotofestival fick jag äran att prova och låna med mig: Olympus 300/4 IS Pro. Det var precis så roligt som jag hoppats! Perfekt till ystra irrande jordekorrar skulle det visa sig:-)
Jag började till och med förstå tjusning med fågelfotografering! Kors i taket!!
Att lojt sitta på bekvämt avstånd med en kall öl i näven och komma nära fåglarna var inte alls dumt…
Men ekorrarna var mitt primära mål.
På nätet stod det att ekorrarna visar sig på förmiddagen och eftermiddagen, men inte på vår strand!
Första dagen gjorde jag ett försök och såg framför mig värmande ljus från solnedgången som målar fram de små.. men icke – jag fann inte ett spår av några ekorrar!! De dök upp mitt på dagen när solen stod som högst och gassade som mest.
(Något som helt och hållet måste bero på solbadande turisterna och maten som delas ut från dom. Ekorrarna visste mycket väl att när det började bröta och väsnas var det dags för mat.)
Omgivningen var enbart varmorange berg och sand, men det var fantastiskt roligt ändå.
En cooling som låg och spanade från sin balkong..
En stackare – jag kallar honom ”Brallan-Allan” – hade det värsta fall av hemorojder jag någonsin skådat!
Det var bara han som hade den där hängsäcken bak i rumpan iaf så jag tror knappast att det var ett ”vanligt manligt attribut” om man säger så, ehum:
Tack vare kameran kunde man zomma in och tydligt se löss runt ögon på stackarna:-(
Avslitna öron och ärr på kroppen vittade om att det tycktes gå vilt till mellan dom vilket märktes när mat delades ut, då jagades det hej vilt fram och tillbaks.. Ekorrarna bodde i grottor i bergen och delade även rum med en råtta!
Ekorrarnas närvaro var ingen större överraskning som sagt, det gick att läsa sig till innan om dess mångfald och det stämde.
Att stranden skulle vara så makalöst vacker var dock nytt för mig! Lagunen tömdes ju när tidvattnet försvann i ett sanslöst sug och sög med sig mörk strand ut i fåror. Morgonen/dagen efter var ett gigantiskt område fullt med nya konstverk på stranden och det skar i mig när folk trampade rakt över. Samtidigt blev effekten mellan fotspår och detta konstverk en spänning och kontrast i sig. Man kan tolka det som ”människans revolt” eller kanske ignorans över livet och de mirakel som ständigt sker runt oss.. eller kanske som att vi sätter våra spår och är del av konstverken? Vare sig vi vet/vill det.
Hur som haver.
Jag vet inte om jag behöver förtydliga att jag var fullkomligt nöjd och att mina dagar var det inga problem att fylla!?;-)
Sätt mig på stranden!!
Tillfredsställd uti fingertipparna över att få ha fått se och uppleva dessa skiftande konstverk runt om kring mig på en strand som aldrig tycktes ta slut.
När jag till slut fick syn på ansiktet i sanden var lyckan gjord! Dom finns där med.. andarna..:-)
Ser ni det inte? Ansiktet jag ser är precis ovanför spåren i mitten med det mörka som håret, syns kanske tydligen på bilden under.
Lite lite färg fanns det med, dock enbart inom hotellområdet. Vattendrag och markerade floder på kartan syntes bara djupa dalar efter i verkligheten. Torrt var bara förnamnet.. enbart på bevattnade områden prunkade växter.
Desto mer färg kommer jag och ett gäng få uppleva i övermorgon – på torsdag när vi flyger till Amsterdam och njuter av färgstarka tulpaner:-) Det blir min första upplevelser av en park jag länge längtat till och läst om sedan barnsben!
Både här och där skall vädret se fullkomligt strålande ut! Härligt – nu vänder det:-)
Jag har fotat rätt mycket senaste tiden men det har inte märkts utåt sett. Jag är rätt usel på att sätta mig ner och gå igenom bilderna, men tog mig i kragen i helgen. Ett par månader för sent, vilket förklarar att kvällens blogg är av det kallare slaget;-)
För mig är det alltid roligare att faktiskt fotografera och ta korten än att se till att visa upp dom för omvärlden. Det är ett märkligt begär det där, att trycka på knappen… när det väl är gjort och bilden är där som man längtat efter kvarstår ett minne och en förnöjsamhet över att man lyckats träffa rätt, men även ett slags antiklimax..? Jahapp, nu var det roliga över… NÄSTA!! Precis som med godis! Jag tillhör de som aldrig kan ta en godisbit. Inte heller bli ”nöjd”, begäret är där och det måste tillfredsställas….
Imorgon skall jag hälsa på föräldrahemmet och tänker glupskt tillgodose fotobegäret i deras fantastiska djungel!
Men det får inte ta 2 månader att gå igenom bilderna denna gången;-)
Det ligger redan 1400 st foton från Fuerteventora och väntar på sin tur! Min syster med make och min gubbe hade sedan ett tag bestämt resa dit då killarna är intresserade av Kitesurfing. Min man har hållit på ett tag och är precis som syster man van att vindsurfa sedan gammalt. Det kunde väl inte ha börjat sämre dock.. en förkylning som maken hade urartade och växte till öroninflammation på plats…
jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när han fick läkarens dom 2 dagar in på semestern: ”du får inte sola eller bada”.
Men det löste sig rätt bra ändå.. något bad var han inte intresserad av, inte sol heller – vindsurfa gick bra och vädret visade sin bästa sida under flera dagar så killarna fick frossa i perfekta förhållanden.
Jag och in syster å andra sidan solade och badade och fotograferade (jag iaf). Men lånad utrustning från Olympus – perfekt för ändamålet, lättburet litet och med bra telemakro var jag helnöjd! Jordekorrar och magisk svart sand blev objekten och som sagt det blev några stycken. 1400 är efter att jag resa.. ehum…. och ingen är tagen med seriebildstagning.. ehum..
Jag vaknade med ett leende på läpparna igår! Solen sken från en klarblå himmel! Ljuvligt tänkte jag och stressade inte därför utan tog det så lugnt som man bara kan på en lördag; med en kopp kaffe och frukostskålen i knät framför tv:n i lugn och ro.. När klockan närmat sig 10 och lusten att fota blev tillräckligt stor kastade jag mig ut och satte kosan mot Surte. Jag han inte mer än svänga av på bron mot Bohus när jag fick en stor klump i halsen.. på himlen hade det plötsligt brett ut sig en molnmatta utan dess like över hela himlen och den hade kommit mycket fort!! Men vad i hela friden…. Där satt jag med gapande mun över jordfallsbron och kände pulsen öka lavinartat…
Ev farhågor jag hade besannades med råge, jag skulle precis svänga av till Surte när någon *tjoffs* drog ner gardinen över ljuset.. *men va i h***vete*
Vad är oddsen? Varför..!!
Men skam den som ger sig. Det är inte becksvart, inte mörkaste december – bara nästan.
Jag tog mitt pick o pack och vandrade ut till favoritsjön. Nog för att jag brukar utannonsera tipsa om denna plats för alla som orkar höra på, men VAR exakt i detalj som jag vandrar är inget jag brukar berätta.
Men denna gång… Vart jag än gick till mina unika platser dring sjön – som är rätt otillgängliga mitt inne i skogen – hade någon NÅÅÅÅÅGON gått exakt på samma plats! What??
Av skostorleken kan jag utläsa att det var en liten tunnare man med en hund. Eller tonårspojk kanske… Jag väger inte direkt ton, men brakade igenom på ställen där hen inte gjort vilket indikerar att hen borde väga.. hmm 60 kanske..? Jag själv väger några kil0 över..
PÅ ett litet sätt blev jag imponerad att hen lyckats klättra på de där jobbiga platserna man vanligtvis inte går på, men mest irriterad över att hen med största sannolikhet varit där då solen sken och fått möjlighet till ljuvliga fototillfällen – till skillnad från mig då:-/
Att vända upp och ner på bilderna är något som passar på istappar tycker jag. Det är lättare att se figurer och former i tapparna då:-)
Snötäckt svamp på stock på minner om att solen vänder åter, hur otroligt det än kan te sig vissa helger:
Att vända en tappbild 90 grader kan ge upphov till andra vyer och bilder, plötsligt ser iaf jag landskap istället för en gul istapp.
.. eller kanske en våg?
På vägen hem chansade jag och stannade till vid Bohus Fästning vilket var et lyckokast! Runt fästnings strömmar det och isen hade frusit på märkliga sätt och mot spännande bottenfärger. Att kunna stå på längre avstånd i och med Sigman med sina 150mm och ändå fånga isen var väldigt trevligt:
En kamera med 50 megapixlar lockade oerhört och när förra året gick med vinst gjorde jag slag i saken. Canon 5DSR har följt mig ut på 2 turer och ett nytt makro: sigma 150 2,8f har följt med såväl som tamron 60mm 2,0.
Bilderna i dagens blogg är alltså helt med den nya kameran.
Men den är då en riktig utmaning måste sägas!
Men förstå mig rätt – jag gillar en utmaning, det får igång mig, triggar mig till hundra procent! Det finns faktiskt inget bättre:-) Då får jag utmana mig själv, bli bättre, lära mig träna….. fokusera. Love it!
Men det ÄR svårt för kameran kräver mycket mer ljus – om man envisas med att fotografera på frihand och i befintligt ljus det vill säga! Vilket jag ju gör. Då bilderna är såpass högupplösta ser man också felaktigheterna i ett helt annat ljus och plötsligt blir minsta brus mycket irriterande då kravet plötligt livet mycket högre. Kikar jag på mina foton tagna med Canon Eos 400 t ex idag ramlar jag nästan baklänges. Fruktansvärd upplösning och skärpa. Men DÅ var det ok..
Den här kameran i mina ögon kommer bli en dröm under sommarhalvåret! Ge mig LJUUUUUUUUS för sjutton gubbar!
Men som sagt.. nu var det inte det.. och det var lite för sent dessutom när jag äntligen snubblade över detta iskonstverk på Surtes hala klippor:
Tamron 60mm
Och jag har nämnt det förut och kommer fortsätta nämna det – har ni inte varit i Surte och besökt Baddammen så gör det! (sök efter namnet på nätet det så ni hittar exakt rätt damm) jag älskar platsen fullkomligt! Överallt är det märkligt små konstverk, vattenväxter och frön lägger sig på det allra mest konstnärliga vis redo att fångas:
Sigma 150mmFrost på Volvons fönsterruta, sigma 150mmis över gräs: sigma 150mmisfigurer med sigma 150mmsigma 150mmsigma 50mm”fotavtryck” sigma 150mm”Marulk”. sigma 150mm
Is på blad ”tamron 60mm”Is på volvo: tamron 60mmsigma 150mmrutig is över dike: sigma 150mmKåda på trä: sigma 150mmDubbelexponering i kameran med sigma 150mmKonstigt isverk med sigma 150mm
Ja vad kan man säga så här ett par timmar innan julafton…Jag skulle kunna luska fram någon gammal frostig bild ur arkivet och skriva en god jul hälsning, men det är 10 grader varmt ute och stormbyar! Who am I kidding?
Det är väl som julen brukar se ut nu för tiden… och midsommar..och påsk…
Dessa slätstrukna väderslag får mig att fundera över vad i hela FRIDEN är det som händer med vår jord. För inte var det så här förr? Eller….var det?
De minnen jag har från barndomens jular är kalla och kyliga med gnistrande snö som gick mig upp till hakan, men minnen kan spela mig spratt, det vet jag med. Vad som är sant eller inte är varken rättvist eller lätt att avgöra med endast få minnesfragment. Vill man veta får man ta reda på! Viralgranska, som det så vackert heter 🙂 Har man gjort sin läxa kan man så uppfriskande trotsigt säga som idolen Rosling: Jag har rätt och du har fel.
Bästa källan borde vara SMHI och jodå, hmm där framgår det att under mina 47 år i livet har endast 14 av dom innefattat någon ynka gnutta av snö, övriga var barmark!
29,8% av mitt livs juldagar har varit vita so far. Under mina första 6 år fanns det inget snö alls på juldagen! De år jag inbillade mig var vita och fina och skimrande. Jag hade alltså ruggigt fel. Samtidigt har jag ju rätt med. Minnerna är där och där finns bilder av metertjock med snö i fotoalbumen, men om det var runt jul är mer tveksamt. Kanske är det extrema väderslag de man helt enkelt minns bäst, just för att de var sällsynta.
Vi vill gärna minnas det som är annorlunda. Jag själv fastar alltid för det avvikande i naturen. Fint som fult. Det som inte hör hemma eller det jag inte sett förut. Det ovanliga är spännande och väcker min nyfikenhet. Som dessa pyttesmå svampar som glittrade på en stam i skogen.. Det var bärstensfärgen mot silvergrå stam som fick mig stanna till, men dess form var vad som fick mig lyfta kameran..kyrklockor, höns som följer ett skärpespår, kanoner och tofflor. Allt i en yta på bara ett par centimeter.
Men visst har det funnit ett par dagar med frost. Dagar då det faktiskt fanns tillräckligt med ljus och ett par timmar över för mig att vandra ut. Och då blir man ju innerligt glad i själen!
Men det krävs inte så mycket för att hitta spännande motiv. På en promenad vid min arbetsplats i Högsbo industriområde i Göteborg fann jag ett makalöst vackert grönbelagt trästaket. Jag blev bara tvungen att ta med kameran nästkommande dag för att fånga de märkliga mönster som uppkommit av smuts ihop med vädrets makter.
Och en ynka kvist kan räcka för att göra min dag ibland..
Och så här blir ju då alltså årets julafton: varmt höstfärgad – som det brukar får jag konstatera med min viralgranskning gjord i bakhuvudet;-)
Jag satt en stund idag och lyssande på dessa smäktande rader från Harry Belafontes sammetslena stämma.
(Om än en aning i otakt.)
Och jag ser med ens min far framför mig som alltid och gärna sjungit för mitt inre. Där står han lite för sig själv i ett rum och tar i för fulla muggar. Vackert låter det och passionerat var och är det, då han fortfarande på daglig basis sjunger serenader för sig själv och för min mor.
På hans repertoar finns allt från religösa låtar som Pärleporten och Hosianna, till Presley´s Love me tender och barnvisor som Har du sett min lilla katt”. Spektrat är stort liksom engagemanget. Han vill bara inte uppmärksammas för det – även om jag under dagen gjorde ett försök – dagen till ära.
Det är inte utan att jag ibland längtar tillbaka till enkelhetens tid, ni vet – den som var ”förr”.
Märkligt hur man så gärna glorifierar dåtiden och effektivt raderar bort skavanker med åren. För det var ju inte alltid alltid allt rosenskimrande eller perfekt.
Vi har ju alla gjort fel i våra liv, vi vill bara inte påminnas om dom.
Men den trygghet jag som barn kände är djupt förankrat och ett minne och en känsla jag ibland tar mig tid att faller tillbaka till..
Det är inte utan att jag inser hur lyckligt lottad jag var och är.
För något som kan tyckas vara självklart: respekt, gemensamhet, skratt och kärlek är inte så självklart. Så fruktansvärt orättvist livet kan vara utan en enda vettig anledning…..
Tänk om .. tänk om vi bara kunde göra en omstart, att man från och med nu INTE tog varandra för givet?
Att respekten mot varandra enbart styr och hot och tvång är bortblåst och att vi enbart styr genom energi från kärlek. How about that…
Jag själv är en vanemänniska har jag insett. Det känns lagom osexigt måste erkännas. Jag skulle hellre vilja vara en vild nyfiken individ som tveklöst grabbar varje möjlighet till inspiration och nya intryck.
Men njae…… jag villl inte jättegärna kasta mig ut på okänd mark alltid utan känner mig mest som Tjuren Ferdinand som trivs bäst under korkeken.
Men ibland vill jag dock upptäcka och ta klivet in i det okända, det är väl ungefär som när han får ett stick av humlan.. Det sätter onekligen fart på det gamla köttet!
Insikten om att det faktiskt är bra för mig att pröva på något nytt får mig lyfta rumpan ur soffan och våga mig på nya möten och upplevelser även om man i dessa mörka tider bara bil kura ihop sig framför TV:n med en kopp glögg, eller ett glas vin och käka godis.
Att träffa kollegorna inom Naturfotograferna i Falkenberg var en sådan trevlig upplevelse!
De 5 höstiga bladbilderna nedan är från den helgen…
Det är en helt annan sak att sitta i en bil och tjöta med någon, än att genom flöde på FB eller Instagram försöka få en uppfattning om hur en person är. Det säger ju sig själv.. det är rätt omöjligt att tro sig veta hur någon är genom det….
Jag fick ett par fantastiska timmar med för mig nya människor jag önskade jag kunde tagit med mig hem.
Med hängande läpp fick jag lämna dom ifrån mig och med en suck åka hem igen efter avslutad helg….
Nästa helg gör jag ett nytt försök att träffa nya människor 🙂 Denna gång i Stockholm.
Zoomfoto anordnar en fotodag åt folket nu när Fotomässan inte blev av i år utan flyttades fram till våren. Jag kommer hålla föredrag tillsammans med Tom Svensson, Claes Grundsten, Mats Andersson, Serkan Gunes, Magnus Elander och Anders Geidemark. Jag tar med min fantastiskt härliga och vackra syster som alltid gör livet ljusare och gör en tjejhelg – med start på fredag! Den värsta dagen av alla att försöka ta sig fram i Göteborgvisar det sig självklart då det länge varnats om total trafikkaos pga EU-möte. Jippie……. 😉
Svampar finns det gott om. En gigantiskt stor sådan snubblande jag över i Surte, enligt vad jag kan se på nätet verkar det handla om en Örsopp. En märkligt gulgrön och enormt stor upp och nervänd hatt lockade mitt öga där den låg bredvid stigen.
I olika ljus transformeras svampen i olika toner..
Svampen var dock inte helt rund utan tycktes ha växt emot något och fått en skåra i sig…
Hemmavid finns nu inte mycket kvar. Bättre var det för någon vecka sedan.. Kvar i trädgården fanns då dessa blommor, de finns inte kvar längre i samma rödhåriga skepnad utan har tappat allt sitt hår. Precis som människan.. Det går oändligt fort ute i naturen nu och man får glädjas åt varje dag löven och bladen sitter kvar.. om drygt en vecka är det dags för vintertid.. inte mycket sitter nog kvar länge till.
Grönemad har man hunnit besöka med. Denna Grebbestads pärla bjöd då på härliga vattenspel. Dessa virkande unika konstverk är något man länge kan dröja sig kvar vid. Att se grannens sjöbod målas i guld av den sänkande solen är något av det mest rofyllda man kan uppleva.. ljudet av ett dunkelt smatter från segelbåtarnas linor längre bort avbryts lite då och då från fiskmåsarnas skri. Sommar vinter höst eller vår spelar mindre roll. Att i lugn och ro låta ögon se och öron höra skänker välbehövlig ro åt en sargad själ – oavsett årstid.
Lite längre bort längs med en stenig överväxt väg hägrar gigantiska ormbunkar. Ett par steg in bredvid vägen får jag i lugn och ro fotografera utan ett enda nyfiken öga. Jag får sitta som jag vill, snyta mig som jag vill se ut hur jag vill och trampa i gyttjan som jag inte vill, men ändå gör. I endast ett par plusgrader är det något jag inte rekommenderar någon. Det är satans kallt kan jag informera! Vatten har en märklig förmåga att bli varmt rätt snabbt dock.. den ilandes smärtan gav snabbt med sig även om vätan envisades vara kvar frös jag inte längre om fötterna.
Bakom ormbunkar dolde sig en kämpande kaprifol i motljuset..
Min lycka var gjord lite längre fram på dagen då maneter låg uppflutna på stranden. Dessa fantastiska varelser! Så färgrika och unika, ingen är den andre lik. I en manets mitt låg ett par stackars kräftdjur och plågades i vad jag bara kan tänka mig var outhärdliga smärtor..:-/
Och vet ni vad, fanns det inte en manetkvinna där med! Nog är hon där, blickande mot oss med sina nyfikna ögon bakom en slöja 🙂
Ulmestrand's Blog 
