Skip to content

Glada knoppar som brister

april 15, 2015

_MG_7521_s

Nej det såg sannerligen inte ut att göra ont när knopparna brast på botaniska i lördags då jag som så många andra besökte Göteborgs vackra park.

Jag fastnade länge vid de runda bollar som när som helst såg ut att öppna sig.

_MG_7529_s

Blickande bebis..

_MG_7495_s

Dramatiska skillnader mellan vita krokusar och svart jord.

_MG_7182_s

_MG_7264_s

Hur vackert det än må var i botaniska kan en ensam droppe längst ner i en tulpan hos mina föräldrar vara minst lika vacker i mina ögon. Men då bilden togs för ett par veckor sedan var det ruggigt kallt och kyligt.

_MG_6132_s

_MG_7336_s

_MG_5665_s

Då, för ett par veckor sedan, hade ormhasselns långa fröställningar precis börjat dingla framför mjuka kurvor…

_MG_5658_s

… och scillorna täckte ännu inte marken som de gör idag.

_MG_7636_s

Det kan låta feminint med hasselns utseende, men tro mig  -sura gubbar finns det även i de mjukaste kurvor.

_MG_5815_s

Men så kom då solen och värmen till slut och tillät den gröna mattan att breda ut sig!

_MG_5683_s

Och precis som i guardians of the galaxies dansade denna lilla sippa precis som trädets avkomma i slutet av filmen…

_MG_5703_s

_MG_5730_s

_MG_7577_s

_MG_7372_s

_MG_5982_s

En tripp till Grebbestad hann vi med under påsk, vid en läig lugn plats vid munkstranden fascinerades jag av små guldsmycken som belamrat varje tångruska.

_MG_6753_s

Funkians spirande blad är inte gröna. Inte än, men de blir det sen.

Först är dom precis som fågelungen skallig och spretigt hårig.

_MG_6905_s

_MG_7605_s

_MG_7538_s

_MG_7399_s

 

 

 

 

 

Tvära kast

mars 30, 2015

_MG_4819_s

Jag är en känslomänniska och känner mig hemma i livets alla toppar och dalar, men en sak jag inte blir vän med är grusade förhoppningar!

Hur irriterande är det inte när suktan efter värme och vår gång på gång slås i spillror. Men jag vet, den kommer ju till slut – värmen! Och när den väl är här hos oss känns det som den aldrig varit borta märkligt nog. Det där förunderliga nuet är verkligen flyktigt, men ack så intensivt när upplevelser väl sker. För nuet i sig själv – det sker ju konstant! Man har bara inte vet på att ta till vara på det som man borde.

Men sätt en kamera i min näve och nuet existerar i allra högsta grad. Dock inte det ”nu” som resten av omgivningen lever i.

Men helgerna är det ”nu”när jag är mig själv närmast.

Det har varit ett par helger med ett par tillfällen för nu. Ett par kalla nu och en varm solig.. Nu senast i lördags stötte jag på ett par första tappra vitsippor som trotsade kylan, bilder på dom kommer dock senare.

Jag vill istället presentera de små kloka huvuden som med sitt röda hår trotsar markfrosten, för att den fanns på sina ställen i Surte märkte jag.

_MG_4412_s

_MG_4408_s

 

Ett vakande öga…

_MG_4391_s

 

Obstinat tupp:

_MG_4763_s

_MG_5397_s

_MG_4858_s

_MG_5079_s

_MG_5097_s

 

Det lilla livet börjar…

_MG_5332_s

_MG_5356_s

_MG_5382_s

_MG_5388_s

 

Blöt flodbädd:

_MG_5612_s

 

Frusen flodbädd:

_MG_5255_s

 

Torkad flodbädd:

_MG_4511_s

_MG_4876_s

Hals över huvud

mars 3, 2015

_MG_3539_s

Det sägs att: ”Det är dom små sakerna i livet som gör det”.. och jag kunde inte hålla med mer.

Att mina söner mår bra, att jag inte har ont i magen, att solen skiner, att jag har tak över huvudet..

Kanske är det därför jag själv älskar makrofoto så mycket. Sättet det synliggör just det lilla i livet, det som inte gör så särdeles mycket väsen av sig, men som betyder så ofantligt mycket för vår planet. En planet som började på bakterienivå, genom det minsta lilla.

Vi tenderar ofta gå förbi det lilla, vår markvegetation för målet lägre bort och in – som ett rådjur eller vacker solnedgång. Det omedelbart vackra:-)

Och det ÄR ju vackert och bör uppmärksammas med självklart, men så är även det lilla på marken och det glädjer mig att intresset för lavar och droppar och övrigt smått uppskattas av så många makrofotografer!

Man kan ibland undra över de läxor livet försöker lära oss och vad det egentligen vill säga, men med tiden inser man vad svaret på läxan var. I mitt fall är jag idag oändligt tacksam för min närsynthet som vande mig vid att krypa nära och granska livet tätt inpå. Jag var det inte då vid 8 års ålder när jag förtvivlat försökte läsa bokstäverna i en bok.

_MG_4036_s

_MG_3399_s

Det har gått länge sedan jag sist skrev ett inlägg.

Jag vet inte om det har med åldern att göra, men visst går tiden snabbare nu för tiden? För mig gör det det definitivt, det hinner inte bli måndag innan fredagen är här igen. Tjoff säger det bara och de där 2 ytterst värdefulla dagarna mellan arbetsveckans slut och start skall fyllas med veckans drömmar *läs: foto foto foto*.

För 1,5 vecka sedan fick jag tuppjuck och min kropp krävde frisk luft. Sagt och gjort, jag på vinst och förlust till Surte, favoritplatsen som vanligt.

Vädret var gråtrökigt när jag åkte dit och skulle inte förändras enligt vad jag hört, men som genom ett under sprack himlen upp! Att då ett par minuter senare snubbla över knallröda sporer som lös upp i motljuset fick mig tro på en högre makt. På några mikrosekunder låg där en kärring i sin fina jacka raklång på marken i gyttjan och reste sig INTE upp förrän större delen av minneskortet var fullt. Som om de skulle försvinna om jag INTE tog kort på dom? Märkligt beteende!

_MG_3878_s

_MG_3915_s

_MG_4033_s

 

Men fick även se en minidrake:

_MG_4092_s

En ännu mindre tomten tydligen lite sur:

_MG_4098_s

Och ett öga i en mage:

_MG_3840_s

_MG_3454_s

 

Bara för att se om ni är lika tokiga som jag? Hur många ansikten ser du i vattnet?

Hittills ser jag 7 st personer, men ju mer man tittar desto fler kan man säkert se – ungefär som när man stirrar ner i en spräcklig plastmatta på toaletten på jobbet: det finns alltid någon där som blänger tillbaka!

_MG_3733_s

 

En sur liten svamp snubblade jag över med, inte konstigt det kanske då en stor rumpa sitter på honom.

_MG_4188_s

 

 

I wonder

februari 11, 2015

_MG_3056_s

 

Många tankar har bubblat upp i mitt huvud senaste tiden, något jag enligt mig hade med ultraljudet att göra.

Nej, jag är inte med barn, det är bara åldersnojjan som dragit sin fula svarta mantel över ett ynkligt ego. I ett fatalt försök att stoppa tiden med fallande hamsterkinder i sitt släptåg, tänkte jag pröva på denna fluga – ultraljud – i ansiktet. Man skall tala med sin hud förstår ni;-) En serie om 6 behandlingar á en gång i veckan skall förvandla denna hamster till något.. mindre hamsterlikt var tanken.

Mina jordnära naturvetare till barn himlar med ögonen och drar djupa suckar över mitt påhitt och jag själv var,  om inte lika skeptisk, så åtminstone högst avvaktande inför behandlingen.

Efter den första omgången fick jag oväntade effekter. Men inte av den art jag hoppats på: Exakt 3 dagar efter började tankarna poppa upp utan hejd och då menar jag inga ”normala” tankar som frivilligt tänkes utan det var som om min hjärna gick på amfetamin! Yeeeha!!

Fullkomligt överbelastad!

Dessa tankar slutfördes aldrig utan vimlade upp konstant utan att tänkas färdigt – den ena efter den andra om o om igen. Det var ett väsen utan dess like i mitt huvud och fick fullkomligt panik. Dessutom fick jag ljuseffekter framför ögonen…

Att det hände EN gång kunde jag väl skylla på stress och överarbetad och in-i-väggen-tendenser (vem har väl inte det idag?), men när det hände igen? Exakt samma antal dagar efter nästa behandling var det lite väl mycket för att bara vifta bort! Något liknande har jag aldrig upplevt förut, men att jag är känslig för ljud vet jag sedan gammalt och hjärnan med sin frontallob ligger ju …rätt nära pannbenet? Naturvetarna himlade nu ÄN mer med sina ögon i soffan bör tilläggas.

Jag beordrade därför att inte använda ultraljudet på pannan utan enbart där problemet låg – det förhatliga hamsterkinderna. Så långt borta från hjärnan som möjligt.

Ljuseffekter och rusande tankar uteblev efter 3 dagar. Var det då en slump? Kanske, men jag vill helst inte uppleva det där myller av ofullständiga tankar som aldrig tycktes sluta komma för trevligt var det verkligen inte – att tvinga sig fokusera på att flytta handen från ett ting till ett annat för att vila hjärnan var skrämmande.

Inte visste jag att jag kunde tänka för mycket? Otroligt! ;-)

 

_MG_3045_s

_MG_2954_s

 

Annars tänker jag rätt så behaglit när ett glas  intagits. Precis som på denna bild känns det som om fötterna kapats av och locket lyfts.

_MG_2888_s

_MG_3008_s

Annars har jag tacksamt tagit emot härlig väder och kreativt is under helgens Surtebesök.

_MG_3261_s

_MG_2905_s

_MG_3088_s

Och nog tycks det se ut som att våren ändå ÄR på väg?

Om än vilande innesluten i is..

_MG_3155_s

_MG_3223_s

_MG_3272_s

 

 

 

Björndjur

februari 4, 2015
_MG_2412_s

Björndjur

Sedan jag först hörde talas om djuret har jag älskat det – de små märkliga trögkrypare som kallas björndjur.

Begåvad med ett avskräckande utseende likt en dammsugarpåse överlever de jorden och rymdens värsta påfrestningar. De kan torka ut helt och gå in i ett dvalaliknande tillstånd. Och det är inte utan att jag känner igen mig – inte bara för att det är mörkt större delen av dygnet – försvarsmekanismen i kroppen får den att ibland sluta sig inåt och koppla från. Automode on..

Ibland sker saker man inte kunnat förutspå och märkligt är det då att uppleva hur man faktiskt reagerar. Tydligen inte alls som man hade kunnat tro. Men det är väl så att vi är ett med våra kroppar och allt annat som påverkar den. Mitt jag idag är ju inte samma fysiska eller psykiska person som existerade för 10-20 år sedan, hur gärna jag än vill tro det. Därför kan jag knappast förvänta mig reagera på samma sätt som då?

Vilket är på både gott och ont.

Det sägs att man blir visare med åren. Hmmm, jag skulle vilja säga avtrubbad eller domnad..precis som björndjuret. Tycker mig bli mer o mer likt det också till det yttre – host. Önskade jag kunde skylla på för mycket dammsugning men…

Well, den där domnade känslan är rätt bra ibland för att inte fullkomligt lägga fällben för sig själv. Ibland orkar man inte bryta ihop helt enkelt utan stålsätter sig för att köra vidare. För man måste ju? Vad hjälper det att inse sitt misstag i efterhand och bryta samman? Inte ett dugg.. (och det kommer från hon som nyss tillskrev sig titeln dramaqueen? I know )

_MG_2406_s

Det lilla miraklet

Märkligt är det då att på 2 sekunder smälta totalt över att 2 människors kärlek resulterat i ett nytt liv, ett jag ser fram emot att få träffa så fort som möjligt. Då tycks det domnade plötsligt som bortblåst, jag fick väl vatten kanske:-)

_MG_2432_s

AnnaPanna-chickenmamma

Det har varit ont on tid och ont om motiv de få tillfällen jag lyckats ta mig ut i naturen med kameran. Eller tja, motiv finns det ju självklart alltid, men inte de jag förställt mig se. Däri ligger felet. När jag väl koncentrerade mig på det som faktist låg för mina fötter vaknade omgivningen till liv igen. Det kan ju räcka med en ynklig snö/isklump under en gren. Där fanns figurer redo att upptäckas. Som alltid, allt handlar om hur man väljer se på livet… upp och ner, glädje eller gråt, svart eller vitt eller en helvetes massa färg:-)

_MG_2428_s

Chicken and the bear

 

_MG_2575_s

_MG_2140_s

Ett tappat minne

december 30, 2014

_MG_0048_s

Jag anses vara lite av en dramaqueen vid vissa tillfällen.

Denna ”queen” visar sig tydligen vid de tillfällen då något fattats mig, som då en plånbok stulits eller ett värdefullt minneskort försvunnit, saker som för mig är av stor vikt.

För mig är en dramaqueen någon som spelar över, spelar teater helt enkelt. Men i mitt fall finns det ingen teater med i spelet.

Vid de tillfällena blir jag…. hur skall jag uttrycka det… lite lite upprörd! Eller kanske hysterisk? (Det beror nog på vem man frågar) Och faktum ÄR att mina känslor syns kristallklart!  Blir jag oroad, kränkt eller sårad så är jag som en öppen bok. För helsike!!!! PANIIIIIIK!!!! Dramaqueen eller ej, det är dramatiskt för mig och världen är upp och ner.

_MG_0271_s

Att det då sedan visar sig vara fel, att plånboken inte alls var stulen eller att minneskortet inte alls hade tappats? Ja det är ju fantastiskt, men där och då var verkligheten någon helt annan. Jag reagerar helt enkelt för snabbt och för mycket, men what to do – man är den man är. Jag kan inte påstå mig tro på horoskop, men känslosam och spontan är jag, precis som en annan jungfru, min chef. Känslorna syns utanpå och går att läsa som en öppen bok – i alla fall för mig som är ”en likadan”.

Det som säger emot allt vad horoskop heter är att min ena son har samma känslostorm, men hans stjärntecken är så långt ifrån jungfru som man kan bli.

Jag tycker dock att det är skönt att ”läsa av” en annan person, att inte behöva undra eller fråga om den är glad, ledsen eller arg. Det syns direkt!?

Ett par djupa andetag kan man ta – men när tiden tickar och korten länsas på sitt innehåll i min fantasi är sekundrar dyra! Inte fan kan man stå där och andas då!?

Lättare är det då att andas när naturen bjuder på stillhet. När det fadda ljudet att fallande snöflingor dämpar omgivningens sorl och målar en vit gloria åt mitt mörka hår. Då andas jag.

När kylan kryper ner mot minus 10 måste jag däremot sluta andas, i alla fall då foton skall tas. Glasögon immar alldeles för fort igen märkte jag i helgen. Jag saknar mina linser vid dessa tillfällen. För ett år sedan började mina ögon sparka bakut och måste numer använda ögongel varje dag. Läkarna rycker på axlarna, så länge det fungerar med gel och inget annat tycks ”hända” så…. För mig spelar det väl ingen roll heller, så länge jag kan se spelar det ju ingen roll hur. Om det inte vore för den förbannade imman.

Isvulkanen jag stötte på såg ut att vara insvept i dimma även den:

_MG_0595_s

I Grebbestad fanns det inte alls snö som det gjorde här i Göteborg för ett par dagar sedan. Men det var ruggigt kallt! Tyvärr var det inte så mycket is som jag hoppats på , men det fanns om man letade lite noga. Den snabba kylan hade effektivt frusit ner både luft och vatten. Det kändes nästan som att man flög över ett snötäckt trälandskap:

_MG_0170_s

Isfåglar vill gärna dyka upp lite då och då:

_MG_0464_s

_MG_0692_s

”Munkarna” i Grebbestad är en strand inte långt ifrån svärföräldrarnas hem. En plats full med slipade stenar, där trodde jag mig ha tappat minneskortet. Det som stal min uppmärksamhet var en annan strand – gjord av is, ett löv, bubblor och berghäll.

_MG_0606_s

Mitt minne var inte tappat visade det sig idag.

När handen stacks ner i min jackficka låg där det saknade minnet.

En oro och en illusion kan krossas så snabbt, precis som detta piratskepp som endast består av lite sprickor i en is – högst uppe på ett berg

_MG_0616_s

Här hemma i Göteborg vägrade ett par röda löv att släppa sitt tag.

En intensiv färg som är svår att missa bland allt det vita.

 

 

Så kom det vitt

december 24, 2014

_MG_8318_S

Så fantastiskt det var att se de vita flingorna sakta dala ner… Bara för någon dag sedan var det 8 plusgrader men så smällde det till idag och genast infann sig julkänslan på ett ögonblick! Bilderna i dagens blogg är definitivt inte från idag utan är samlade rester från tidigare sessioner – främst från Surte. Det har inte blivit så mycket fotograferat på sista tiden, men hoppas de närmsta dagarnas ledighet skall förändra detta – återkom om en vecka så blir det nog mer fräschare – förhoppningsvis vitare – foton;-)

_MG_9630_s

Min enskilda firma hade gått med vinst i år – ingen jättesumma men ändå såpass att jag tänkte unna mig ett bättre objektiv. Jag hade kikat igenom utbudet och var förberedd på vilka jag ville testa redan innan jag klev in till Scandinavian Photos lokaler i mölndal. Förhållanderna var perfekt den dagen – halvdåligt mulet ljus som inte gav något objektiv någon fördel. Men fältproverna mellan de ”nya” med internstabilisering och mitt nuvarande ”gamla” utan stabilisator gjorde mig förvånad! Jag såg ingen skillnad när jag zoomade in och kikade på skärpan – det är nämligen det jag lite smått retar mig på när ljuset inte riktigt räcker till. Samtidigt blir jag ju lite glad också att det faktiskt fungerar såpass bra som det gör – mitt gamla hederliga utan stabilisator – i alla fall för mig. Det är väl så att man helt enkelt hittar en kompis som man trivs med och vet hur den fungerar.

Att det tecknar skillnaden mellan skärpa och oskärpa roligt är dess främsta fördel enligt mig. Se bara på bilden nedan där fröets slut nästa suddas ut till ett akvarellmässigt  utseende:

_MG_4717_s

 

Det får blad och ljusspel att förvandlas till grishuvuden i bakgrunder:

_MG_5153_s

_MG_8121_s

 

Det låter konturer suddas ut och hjälpligt påminna om siluetten av en näsa:

_MG_5984_s

 

Och ibland blir det ju bara rent kaos;-)

_MG_6065_s

 

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!!

 

 

 

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 623 andra följare

%d bloggare gillar detta: