Social panik

Ibland drabbas jag av den där sociala paniken o sjukan.

En sjuka vars enda bot är att dra sig undan och ut till naturen, dit kreativiteten får blomma ut – i lugn o ro.Som under helgen med stillheten som bjöds vid ”min” lilla insjö.

Märkligt nog kan jag inte sluta blogga för det – trots social panik. Det bidrar ju i allra högsta grad till att känna sig utspridd och till att bedömas inför allas beskådan? Men nej, den är mycket mer än så.

Nu talar jag ju bara för mig själv – var och en har säkert sin egna tolkning av vad bloggen innebär eller bidrar till.

För mig är det ett sätt att sätta mina tankar på pränt, inför mig själv! Att få ut det kaos som ibland råder där inne med tankar än hit o dit och kontraordrar åt andra håller för att snabbt hoppa över till inköpslistan;-) Det är ett sätt att få tyst på sorlet i mångt och mycket. Hon tjötar nämligen väldigt mycket den där kvinnan – inombords:-) Utombords är det inte närmelsevis likadan fart på talet – tvärtom. Det är iaf inte många hästkrafter på den motorn,-)

Men att fotografera? Är det ultimata svaret och botet på sjukan. Total koncentration som får även den talrikaste inre lärka att tystna och vänta i förundran på nästa.. droppe.. nästa ljusglimt.. nästa spindel som säkert väntar baaaaaara några steg längre fram! Och full koncentration måste råda.. om inte kan man trampa på en orm eller ramla på de hutlöst hala stenar mitt i en strömmande fors jag i helgen balanserade på.

Och den där fulla koncentrationen är så befriande.

Addera (ibland) belönande i efterhand de där sena timmarna framför flimmerskärmen då bilderna gås igenom.

Så att det är 4,5 miljoner träffar på mr google under ordet fotografer är föga förvånande. Jag trodde det skulle vara fler:-)

 

 

Annonser

8 thoughts on “Social panik

  1. Visst är det så, jag har inga som helst problem på att skriva under på dina tankegångar. Att dra till skogs en frisk höstdag eller dyka ner i vitsippssnåren en skir vårdag eller vad det nu månne vara så är det ett förlösande sätt att både koppla av och att koppla bort – jag vill kalla det en villkorad egotripp. Ett sätt att söka temporär asyl från vardagens alla praktiska måsten och sociala bindningar, och där kan kameran var det känselspröt som förfinar, avskärmar och leder oss rätt mot målet. Men det är ju också ett sätt att närma sig, sig själv och att se sig själv i ett större perspektiv – vilket är nog så viktig för det manar till vår ödmjuka sida av den mänskliga naturen som inte alltid är så där speciellt fager i alla lägen 😉
    Och kanske inse att naturen består av en intrikat helhet, och att helheten är större än summan av delarna och människan är bara en del av helheten.

    Jag läser med ett leendets igenkännande smil på läpparna och njuter av den höstliga och lätt beslöjade fotokonsten….och det att utan drabbas av social panik 😉

    Mvh, Jörgen

    1. *ler* vilkorad egotripp, så underbart uttryckt!:-) Så sant så sant.. en högst legitim och rätt oskyldig sådan. Om än oerhört tidsödande, fast det märker man inte förrän försent;-)
      Och ja.. den där skönheten i helheten man är en del av, ger även sig själv därför ett värde. En trevlig insikt tycker jag. Inget kan fungera utan det andra. Vi är alla del av ett symbios där vi kan tillföra eller söndra.
      Den mänskliga naturen kan vara rätt omänsklig absolut och extra klart står det ju äldre man blir tycker jag… vis av erfarenheten kallas det inte för inte?;-)
      Men är rätt tacksam för de där smällarna livet gett – för dess existens bekräftar ju även dess motsats?
      Och att DEN finns står ju fullkomligt klart där ute i naturen!:-)
      Tack Jörgen för en mycket tänkvärd kommentar

      Mvh, Anna

  2. Precis av den anledningen skriver jag också…men jag har aldrig kunnat formulera det så bra som du! Jag måste ha ut alla mina tankar som går runt och runt i hjärnan och vad bättre ställe än att blogga om det! Och likt dig, så finner jag endast ro i den fulla koncentration som fotografering ger och behöver! Allra helst i macrofotografering! Finns inget så avkopplande som full koncentration på någon liten detalj i vår storslagna natur!

    Du skriver helt fantastiskt…dina ord är konst…precis som dina bilder! Du är som isprinsessan med orden och själv känner jag mig som storbonden! Men, men….oavsett så gillar jag skriva ändå!

    Tack för dina tankar! De blev som en bekräftelse för mig!

    Kram!!

    1. Oj, så hedrande att du tycekr jag förmulerade det bra… ofta tvivlar jag på min egen förmåga att just skriva och få fram det jag vill ha sagt. Då värmer det att veta att du förstår och även håller med mig;-) Tack!!
      Märkligt det där med macros dragningskraft, kanske för att våra egna röresler blir så extra påtagliga och vi verkligen tvingas stå /sitta HELT still?
      Men hahah.. isprinsessan??? jag är ju ett träsktroll!;-)))
      Kram på dig stolla,-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s