Skip to content

Min plats?

november 19, 2010

Har ni tänkt på det där med livet och hur vi lätt kan tappa fotfästet.

Inte minst oss själva i det virrvarr av måsten och låtsasrelationer vi går in i dagligen..

Hur ofta fastnar vi inte i vanor och traditioner i yrket och i hemmet?

Mamma diskar, handlar och lagar mat och pappa betalar räkningar och byter däck

En trygghet kanske i upprepningen  – att veta sin plats och sin roll, så man kan fokusera.. på annat.

Men idag står ajg blottad och utan manus. Ikväl är jag nämligen heeeeelt ensam i mitt hus!

Min man är på tjänsteresa och har varit så under hela veckan och barnen är båda på rockkonsert till sena natten.

Huset till hör bara lilla Anna och DET mina kära vänner händer inte ofta. (Jag kan ärligt säga att jag inte minns senast det hände?) Men vilken befriande känsla – plöstligt känns det som om den ratt man börjat tappa greppet om glider in i mina händer igen.

Det finns inga givna roller, ingen mamma ingen dotter.. syster.. barnunge, man eller kvinna.

Vem jag är bli förbannat klar med ens och rätt komplett – jag har bara inte lyckats se eller höra den där vuxna kvinnan som faktiskt är jag.

Mitt hus, min roll är fullkomligt glasklar för mig i nuet och jag som vanligtvis drar mig från att både diska och damma står nu med dammsugaren i högsta hugg och jag njuter i fulla drag? Tvätten har laddats om för andra gången, ungarnas sängar står färdigbäddade för dom att gå o lägga sig i när de kommer hem ikväll och jag trivs i denna vuxna kvinnas själ som äger denna kropp för en kväll.

För att hon kommer försvinna vet jag allt för väl.

Lika snabbt som jag blir mentalt 12 år då jag går innanför dörren till mitt föräldrahem och börjar kivas med min storebror, lika snabbt blir jag  mitt ”vanliga” jag så fort alla i min familj finns på sina givna platser.

I vanliga fall är det lätt att falla in i de utrymmen vi själva valt att välja som våra.. och låta någon annan regera över resten.

Så varför glider vi in i de där rollerna? Med fascit i hand trivs jag ju ypperligt i rollen som ansvarig och kapten på min skuta?

Att se till att fakturor betalas och däck sätts på,  skor inköps, telefonförsäljare tackar artigt nej, intervjuer gås på och badrumsinredning inhandlas. Det ÄR roligt att känna ett egenvärde, att faktiskt klara av de saker vi som söta kvinnor inte skall ”behöva” bry oss om.

Att ensam ansvara för hus och barn får mig växa och hur otäckt det är är med att styra över ett badrum som renoveras, barn och utvecklingssamtal, övertid och inköp är det förbaskat härlig känsla att inser hur kapabel man faktiskt är!  

För hör och häpna – huset BRANN inte ner denna veckan – wow;-)

Självklart är det något alla ”kan”, men hur ofta tar man verkligen hela ansvaret – totalt ?

Men jag gillade det som sagt – mycket!

Vad som drar ner intrycket av ensamtiden är den där klumpen i magen av oro däremot. Att föreställa sig scenarier med olyckor och incidenter som kan inträffa ett oskyddat barn och alla faror som lurar bakom hörnet, faror jag inte kan stoppa. Allra minst i ett aldeles för fantasifullt huvud….

Men det är bar aatt stå ut några timmar, tills supermorsan förbi i stora staden och hämtar upp de små från farornas rike igen:-) ”damdaram”

a bullet for my valentine

My sweet baby

2 kommentarer leave one →
  1. mona permalink
    november 20, 2010 7:34 f m

    Godmorgon…

    Vilka härliga bilder att vila sina lördagssömniga ögon på, inga glasögon har jag på mig heller så allt är så där lagom suddigt å skönt än…men snart är första koppen kaffe nere å världen börjar klarna lite vare sig jag har glasögon eller ej.

    Ensam i huset, ja, det är inte ofta det hänt här heller, jo, dagtid när rune är på jobbet då, men annars, tror inte jag sovit ensam hemma mer än 2 gånger under vår tid tillsammans…å vi träffades 1987…….

    Hoppas du får en fin lördag, gå gärna ut och skapa fler såna där alster som man får vila ögonen på….

    Kram

    MonaFåna Ögongrus Öhman

  2. november 22, 2010 8:46 f m

    Tack Mona för din kommentar:-)
    Lördagen blev full med göromål men trevlig och bra. Käne rmig rätt mentalkt slut efter förra veckan – inte så mycket av ensamheten utan för att det skedde så mycket jag skulle besluta om och kring, saker jag inte greppade riktigt (någon elinstallatör och rörmokare är jag INTE ;-)) men det klarade jag det med visade sig.

    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: