Alla dessa ansikten

 

Min far är tokig i att måla som den konstnär han nu är… men hans konst blir nästan uteslutande med något ansikten eller ett öga eller mun någonstans där i färgvimlet och bara måste visa ett par av de snidade som hänger i mina föräldrars hem:

 

 

Kanske är dert det som får mig själv omedvetet söka efter detsamma i naturen – vanans makt, eller också är det bra slumpen att dom dyker upp lite då och då.. de små söta gubbarna med sina ansikten. Förmodligen är det väl bara så enkelt att det man känner igen är lättare att fastna för, blicken söker omedvetet efter mönster, linjer och strukturer som ger en igenkännande Aha-känsla – iaf om man är på jakt efter  just ”något”.

För skulle mitt fokus ha legat på en örn skulle jag aldrig reagerat på ansiktet i isen, min blick skulle överhuvudtaget inte ens vandrat ner mot marken?

Men tänk egentligen så mycket man faktiskt går miste om hela hela tiden.. så miljoner många motiv som måste finnas ute i Sverige just nu? Så mycket perfekta bilder som kunde ha blivit, men aldrig blev – inte för mig iaf som sitter inne framför skärmen……  en svindlande tanke och aldeles för ogreppbart att ens hantera.

Precis som dessa orättvisor, kvinnliga omskärelser, mord och misshandel som pågår ständigt.. rygnet runt någonstans i vår värld:-(

Att tänka på det gör vansinnigt ont.. att inte veta var och när eller ens kunna förhindra det? Jag minns så väl första g

ången jag hörde talas om kvinnlig omskärelse på TV och blev så vansinnigt heligt förbannad! jag vill ut genast och stoppa dessa vansinniga påhitt.. Jag vill det än.

Men det vi kan påverka bör vi ju göra, om någon tar för hårt i sitt barn, förnedrar någon annan, mobbar eller förstör?

Det KAN vi ju försöka stoppa, göra det som faktiskt är vårt sociala ansvar – att ta hand om varandra..

Så ta han om er, om varandra.. om den kropp vi har att bo i

One life – one responsibility

Annonser

7 thoughts on “Alla dessa ansikten

  1. Väl talat! Jag har länge beundrat dig både för det du skriver (och står för) och dina fantastiska bilder. Jag förstår inte hur du hittar alla dina motiv, men antagligen är du magnetisk. Och energisk!

    1. Tack Håkan, så hedrande att bli läst
      Insikten av att inte kunna hjälpa till ger mig näst intill panikkänslor många gånger..
      Det finns väl inget värre än livets orättvisor. Att det totalt ignoreras det sunda förnuftet till förmån för rädslan och vanor och ritualer… men visst – man måste väl beakta att mitt sunda förnuft inte behöver betyda någon annans sunda förnuftet? Det är ju där svårigheten ligger….
      Men att skada en annan människa kan aldrig vara rätt – oavsett religion.
      Haha, magnetisk? Tja så mycket stötar som jag får överallt kanske det ligger något i det;-)

  2. Tack så mycket Cecilia:-) Det värmer att du ser en likhet mellan oss..
    För mig privat finns det inget som skulle glädja mig mer!… inte medvetet utan omedvetet isåfall, att härma är inte syftet- utan mer influeras av hans seende.
    Min lilla pappis som fyllde år i förrgår dessutom:-)
    Hurra hurra

  3. Jo man kan ju inte hjälpa alla, så man får hjälpa dom som är nära, som man har en chans att påverka… Och hoppas att man åtminstone påverkar någon att tänka till, och att det sprider sig…

    Ajaj, Face var riktigt läskig, som en dödskalle som försöker tränga upp igenom isen. Blir tvungen att försöka hitta lite ren is imorgon, för bilderna inspirerar 🙂 Och snön ska väl vara borta imorgon, får bara hoppas att det finns lite is kvar 😉

  4. Skönt att man inte är ensam om att se ansikten på dom mest oväntade ställen. Ibland så har jag en önskan att kunna stänga av det där seendet som lägger ihop detaljer i tid och otid för att forma ansikten, och istället se världen som den verkligen är. Men vad är världen kan man då fråga sig? Sök ej efter mening där det inte finns någon mening sa Ingemar Bergman tror jag, men vad finns meningen egentligen? I världen eller i oss själva? Är det världen som skapar mening för oss eller skapar vi oss vår egen mening? Alla dessa insikten som dyker upp här och var är kanske meningsfulla men bara för oss som ser dom. Former, detaljer som dras igenom den mänskliga perceptionsapparaten som har formats genom miljoner år av evolution går inte att stänga av – meningen ligger där mitt framför ögonen på oss och väntar. Dostojevskij menade att vi inte ska älska meningen med livet än livet självt, sökandet efter mening döljer det primära – det omedelbara och undflyende varat som ofta försöker monteras ner av det rationella och logiska.

    Känner att jag är på väg ut på ett filosofiskt gungfly som snart inte bär så det är nog meningsfullt att sluta där 🙂 Men det finns en klar samhörighet mellan dina bilder och din fars konst och det är nog inte så konstigt 😉 Ryser lite inför din sista bild som får mig att tänka på en dödsmask …spännande vad man kan hitta där ute!!

    Mvh, Jörgen

    1. Jag kan bara säga detsamma, att vara unik och annolrunda i det avseendet hade varit föga uppmuntrande, snarare skulle väl insikten om ens isåfall egenhet skrämt och isolerat..
      Hur trevligt det än må vara att se varelser var som helst och överallt, vill jag inte vara ensam om det.
      Han hade väl rätt den vise Bergman, men visst ligger det en mening i mönster och upprepningar ändå? 🙂
      Att låta barnasinnet få liv och fantasin styra är nog så viktigt i dagens homogena samhälle, där vi det ibland känns som om det enda vårt liv går ut på är att vi skall prestera till max utan tanke egentligen på varför eller till vem..
      I slutändan är det ju faktikskt för en själv man jobbar?
      För att man själv skall få ett drägligt liv, med livskvalitet – inte bara ”överleva”. Men visst är det lätt att glömma just den tanken lite då och då..
      Med kameran i hand blir det däremot väldigt glasklart. Då kommer den glada tjejen fram som bara vill busa och springa i skogen och genom kameran låter vi förhoppningsvis barnet i oss leva.
      Där skapas en overklig värld där det mest verkliga spelar roll: glädje, lycka, värme skratt.. och när man är hungrig så äter man. Inte för att klockan är tolv och du måste gå ut till lunchrummet.
      Att fantisera får oss att känna samhörighet, och inte minst skapa en varm känsla då det känns som man aldrig är ensam.
      Rationellt och logiskt är det dock inte;-)

      Tack o lov;-)

      Tack Jörgen för din som alltid härligt formulerade kommentar
      Mvh Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s