En bräcklig yta

Det konstnärliga golv krakelerar för mina hjärtslag.. dess yta är skör som tunnaste flor och faller som ett korthus i takt med att grader stiger upp.

Märkligt att då finna samma yta som nyss var så tunn , nu starkare än betong krampaktigt bevara det som en gång var. Nu utsläng på en torr klipphäll, där isen målat sina blöta drag..

Förrädiskt mjuk lurar myllan under ljung och gulnande grästuvor.

Efter insikten ids mina fötter knappt snudda dess väsen – men gör det ändå.

Vad har man för val?

Att förneka synen vad den vill så? Det tror jag ej..

Nej valet är lätt, vägen är alltid den enda fast motiven ständiga.

Om det är höst eller vinter går kappt att urskilja.

Om det inte vore för det örat hör skulle jag ställa mig ytterst frågande.

Men örat hör och berättar om stordåd och naturliga mirakel i skiftande nyanser och teman, rena  konstverk som sekunden efter gått förlorad.

Är det då värt det? Att offra ett verk för att nå ett annat?

 Att ställa sig över och avgöra vilket som värderas mest?

Att låta en ögonblickskänsla avgöra valet är väl skrämmande, men kanske nödvändigt. Att våga offra för att komma framåt.

Det som skrämmer är när man inte vet vad detta framåt faktiskt är genom livets stig.

Att vi en gång till jord åter skall varda vet vi väl alla.

Ett slut de flesta räds. Men är det inte det vackraste så säg?

Att få vandra åter hem till dig. Bli ett med det där vi berörs av i livet.

… som galna hönor

.. i ett kinahus:-)

Annonser

17 thoughts on “En bräcklig yta

    1. Jag tackar för din alldeles för vänliga kommentar. Bilder och hur man tolkar dom är ju högst personliga? Att lyckas nå ut till dig med något så simpelt som restprodukter hämtat ur naturens skafferi väger tungt för mig, det tackar jag för Halina.
      Varm kram tillbaka
      Anna

  1. Ödmjuka och finstämda betraktelser i text och bild som tar sig an svåra men angelägna frågor om val, yta, värderingar och bräcklighet. Förnuftet säger oss en sak men känslan har sin åsikt, kanske vi måste våga offra eller försaka för att nå till något nytt, och för att helt enkelt bryta ny mark. Utan förändring inget nyskapande – hur ska vi kunna veta vad som finns där bakom den bräckliga ytan om man inte vågar? Frågor vi får brottas med – en kamp mellan känsla och förnuft, att våga ta det där språnget ut i det okända. Kanske frågorna är den metaforiska axel som livet roterar runt – det som gör oss till kännande förnuftsvarelser….eller?

    Helt underbar bild med den infrusna trollsländan!!

    Mvh, Jörgen

    1. Tack Jörgen!
      Så sant så sant.. utan förändring ingen nyskapande.. precis som med muskler, utan nedbrytande inget uppbyggande. Thats life;-)
      En insikt vi ibland har svårt för.. vi vill så gärna behålla och värna om, inte rasera.
      Jadu.. kännande förnuftsvarelser – allt för många av oss är så ofta allt annat än just det.
      Kännande? Absolut, men förnuftet flyr allt för lätt och allt för ofta.

      Det värmer att du gillade sländan. Tyvärr var det en massa bröte runt om som jag inte gillade i isen dock… grr
      Mvh Anna

  2. Frågan är om vi en dag kommer att nämna dig i samma andetag som Tranströmer….. För ibland skriver du verkligen texter som griper tag och växer….
    Och bilderna, speciellt dom 2 första, är poesi för ögat…

    Kram Jörgen

    1. Hahaha – åh nej för jösse namn!
      Ibland får man lust att skalda lite, men jag kan inte alls ju…
      Och att ge mig för mycket beröm skall du akta sig för.
      Det finns mäktiga krafter där ute.

      Men tack vännen

  3. Härliga bilder där de flesta går i en gyllene varm jordton med spännande motiv i macrots/närbildens snäva utsnitt av den stora världen. Dessa motiv fångat med Vittrans skarpa blick och känsla för dessa fantasifulla och intressanta motiv.
    Kan inte slita mig från den infrysta Trollsländan, hemskt öde visserligen, men en vacker bild som öppnar upp för många tolkningar.
    Faller också för bilden ”Kinahus” förrutom Kinahus så ser jag Kinagubbar 🙂
    Gillar de övriga bilderna också men just dessa två dröjer sig kvar på min näthinna och i mitt sinne.
    /Kalle

  4. Tänkvärt och modigt, både i ord och bild. Jag gillar sländan väldigt mycket, det gäller att ha ögonen med sig och då de där speciella ögonen som ser det andra missar. De där ögonen lämnar du aldrig hemma, det märks. Fint Anna! /Mattias

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s