Skip to content

Snow in July

juli 10, 2012

Jag trodde ett tag att jag tappat intresset för att skriva. Stress får tydligen mina ord att vika hädan….jag hittar dom inte när jag behöver dom då tiden tryter, när man tvärtom sitter sysslolös och ställer sig vid disken för att få undan kvällens sista tallrikar – då porlar dom fram som en vårflod! Och idag vill jag dela med mig av något som hände, eller snarare inte hände igår.

Rörelser och ljud sätter igång aldeles för mycket fantasier hos mig. Min fantasi kan på egen hand göra livet som en enda stor skräckfilm om den får härja fritt;-)Bilderna i min blogg är fotograferade under en promenad i min hemtrakt när mot en hemlig äng, en djupt dold sådan nedanför en sluttning. En smal stig leder allt djupare och längre ner och utmynnar i denna väl dolda äng.. stigen kantas av varningsrop från fåglar och den skogsvägg som nu förflyttas allt

Högre upp vid min högra sida vet jag gömmer vildsvin, grävlingar och rådjur. En insikt som gör mig allt mer uppmärksam. Stigens allt mer sjunkande placering gör mig till ett lätt byte för en beskyddande sådan och min puls ökar alltid då jag ensam strosar ner dit. Med flackande blick och en hörsel på spänn känner jag mig nog lite som en jägare där jag går med mitt svarta laddade vapen i händerna. Jag klickar lite då och då med mitt objektivs fokus för att varna och meddela min närvaro. När stigens lutning börjar plana ut möts man av dessa träd, trån topp till tå är dom inklädda med tätsittande näverlav, så rikligt att jag vid första anblicken trodde det snöat.

Väl nere vid den stora ängen känns det som man kommit till ett helt annat land, en helt annan tid! Alla växter och insekter är enorma.. gigantiska! Flugorna är stora som flygplan och vägrar lämnar mig i fred, de räds inget utan eggas snarare av ev viftningar. Spindlarnas storlek är av onormalt stor dignitet! Men olik övriga spindlar är dessa monster snabba som attans, skräckslagna för minsta rörelse jag tar, inte alls så lojt slöa som de spindlar jag möter bara ett par hundra meter upp.

Den farliga björnlokans gigantiska blommor frodas och klär slänten på andra sidan. En så stor växt som får mig känna som Alice i underlandet. Ett underland är det sannerligen. Hettan är tryckande och luften står darrand still i den dolda grytan, platsen gör en ensam varelse totalt sårbar trots sin skyddande omgivning.

Platsen genljuds lite då och då av för mig skrämmande djurläten, läten vars ursprungsplats jag inte kan härleda – då ljuden studsar runt mig i grytan. Att stå där mitt på en äng omgiven av höga träd och skogar skrämmer. För vad är det jag hör och varifrån det kommer har jag ingen aning om… men alla vägar bär ofrånkomligt ner till dit jag står. Att vandra tillbaka igen och dyka in i trädväggen där jag kom ifrån lugnar oerhört. I skydd av skuggan och trädverket känner jag mig genast tryggare.

Jag möten och ljud påverkar och sätter igång fantasier…..vem ryser inte av introt till ”hajen!? Ett par strofer och genast påverkar det vårt inre.

Har ni ibland fått känslan av att ett möte mellan 2 okända upplevs te sig som extra intensiva och ibland otäckt inträngande och alldeles för närmande? Ni vet de där gånger då en personlig sfär har fått ett intrång, när du knappt fått upp sista varan på bandet i affären och personen bakom dig trycker undan dina varor? Du skall bort, du finns inte.. du är ett hinder i dennes väg som får klivas över. En bristande respekt och intrång i din personliga sfär. Ett intrång du inte förmår göra något åt i väluppfostrade sveriges förlovade land.

Jag har en gång tidigare upplevt den raka motsatsen. Då genom ett så intensivt och laddat möte och den gången genom att ha blivit sedd av ett litet barn på ett oerhört närvarande sätt, i en ICA-affär av alla ställen. Då varmt och inbjudande genom dess nyfikna blick, en blick som fullkomligt smälte och knockade allt och istället spred värme i hela kroppen. Utan ett ord.

Igår upplevde jag samma laddade intensitet, men långt ifrån varm och inbjudande. Personen i fråga skymtade jag i ögonvrån, en ovanligt neutral människa. Så medel en medelmänniska kan bli: en man.. medelålder, medelvikt.. medellängd.. om ni fråga mig hur han såg ut skulle jag inte kunna känna ingen honom. Han var så normal att hans utseende inte existerade. En perfekt spion med andra ord.

Nåväl. Jag och mina söner var på jakt efter Sherlock Holmes i stadens myller och hamnade först på denna underjordiska bokaffär. Märkligt.. en av våra mest älskade klassiker, en deckare – kanske var det temat som fick mig se spöken i skuggorna? Eller inte.

Personen i fråga närmade sig  metodiskt bland bokhyllorna och kanske var det rörelsen, att inte vika av trots att jag/vi stod där utan istället sakta komma närmre utan att söka någon speciell bok? Det onormala i att inte vika av. Och verkade inte rutten oerhört planlös? Det var något i hans beteendemönster som fick mig förstå att det var mer än ingenting, något var det som skrämde mig oerhört. Det var som om mitt hela inre väsen alarmerade fara och skrek ”spring”!

Men förmådde mig inte.. vart och inte minst varför? Jag var där i egenskap av mamma, en mama springer inte.. flyr inte, speciellt inte från hjärnspöken. Hon skyddar de sina först. Så jag stod kvar.. livlös och stel. och kände allt blod strömma ner till fötterna… men den där laddade närvaron var så märklig. Luften blev med ens tung och svär på att jag kunnat skära den med kniv!

Inget hände, inget skedde.. inte ett ord sades.. ändå kände jag mig så utlämnad och exponerad och den halva meter personen stod intill mig kändes som mil för nära. Fara signalerade för mitt inre och har absolut ingen som helst anledning att tycka eller känna så. Ändå gjorde jag det.

Och nog är det märkligt? Hur vissa personer, med sitt sätt att se, gå, röra sig eller bara närma sig kan antingen välkomna under bråkdelen av en sekund, eller skrämmas oerhört!

Dö de dö de dö de.. darambaraaaammmmm

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. Håkan Löfgren permalink
    juli 10, 2012 11:25 f m

    Bilderna var ju så där, inte i min smak. Men berättelsen var ju spännande. Du har nog en ådra som deckarförfattare. Shoot!

    • juli 11, 2012 1:09 e m

      Helt ok att tycka så:-)
      Kul att du läste hela den lilla berättelsen – blev trött själv av att läsa efter 5 rader;-)
      Mvh Anna

  2. juli 16, 2012 7:01 f m

    men du, dina bilder är alltid fina, suttit och kollat igenom det jag missat, varit lite halvslö på sista tiden vad gäller surfande. Visst är det läskigt det där, när man bara känner att något är fel, precis som du skriver, det kan vara en sådan enkel sak som hållningen på en människa man möter. Usch, tänker osökt på gången då jag var ute i skogen långt bort från allting och plötsligt ser jag den där mannen stå och glo på mig, fick bara en sådan där otäck känsla, och så fick jag syn på honom via mitt tele…brrr…ryser då jag tänker på det, sedan dess har jag faktiskt inte varit på några längre tripper ensam.

    /Mona

    • juli 17, 2012 10:55 e m

      Det låter bara bra tycker jag, sommaren är väl till för att upplevas helst utomhus?:-)
      Visst- är vädret trökigt och regnruskigt kan man väl lägga ett par timmar inomhus framför dumburken, men är det sommar så är det ju:-)
      men den där stollen låter föga trevlig…för det är ju så där, att man kan få en otäck föraning om att något är fel? Den känslan är nog väldigt bra att lyssna på – hellre ta det säkra före det osäkra..
      Hoppas han inte dyker upp igen!!
      //Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: