Skip to content

Mellan mörka moln

juli 19, 2012

Om jag kunde skulle jag ständigt, dygnet runt vara ute med kameran! Det är det absolut roligaste jag vet. Då hungern fått min mage kurra hade jag grabbat en näve blåbär och druckit ur en källa för att släcka törsten:-)

UNDERBART!

Man kan tycka att fotografering är ett tillstånd av isolering? Av enslighet och ensamhet och visst är detockså så, iaf för mig som 99,9999% går ensam på mina turer (självvalt). Men det skapar ett tillstånd av tacksamhet för livet, av nuet och där ute i skogen står genast klart vad som är viktigt i livet. I vardagen med arbetsuppgifter och övriga måsten för av livnära en familj är det lätt att tappa bort sitt riktiga jag och istället falla in i en mall över hur livet och därmed dina val förväntas vara.  Ibland undrar jag hur många av våra beslut som är skapade av hur vi tror andra förväntar sig dom skall vara?

Då jag själv valde att inte döpa mina barn skapade en våg av besvikelse. Inte för att mina föräldrar är troende eller går i kyrkan?  Nej, för att det ”skall vara” så. Vi vill så gärna göra det rätta inför alla andra, men att ibland ställa sig frågan varför då – innan är kanske inte så dumt. I mitt fall ansåg jag mina barn själva skulle få välja vilken religion dom valde tro på, om de nu ville tro på en sådan.

Utplacerad på en öde ö….då är det här och nu. Det är upp till dig att klara ditt liv, inte tyda signalerna från hur ”alla andra” föräntar dig leva ett liv. Bara lev det?

Och DET är inga problem, det kan vi alla men ibland har vi en benägenhet att strula till allt så infernaliskt! 🙂 Bara en så simpel sak som att föda barn, det har gjorts i miljoner år av människan, men först nu i den moderna människans tid blev det plötsligt komplicerat och krångligt? Inte ens hur du andas då barnet föds klarar du av själv, det måste man lära sig genom en kurs.

I naturens ögon är du redan bra nog – hur du än andas. Där är det bara en sak som gäller, överlev.

Ät….få barn…överlev.

Mina bilder är från ett par dagar gamla, en dag som idag då jag styrde kosan till Surte på andra sidan älven med sina sjöar högt högt uppe på berget. ”Min” favoritsjö bjuder alltid på mycket spännande och ett par steg in i skogen på väg mot sjön förvandlas jag till Anna 8 år som är indian och smyger med sina mockasiner!:-)

Näckrosblad fascinerar med sina former:

Solglittret upphörde bakom bladet…Eftersom mina bilder är 600 pixlar breda/höga som mest kan ni inte se det här, men på originalfilen är varje liten ljusprick som en stjärna:-)

Ser inte det undre bladet ut lite som en fisk??

Över en bäck som leder till ett vattenfall formades dessa tigermönstrade vattenfåror efter stenar och växter:

Skuggspel på forsande vatten:

Lejonet över trädet:

Annonser
22 kommentarer leave one →
  1. juli 19, 2012 2:21 e m

    Håller med till varenda tecken… 🙂
    Det är svårt ibland att våga vägra… men det är värd… det är mitt liv lag vill leva…
    Jag döpte inte heller min son och tänk dig hur roligt var det i mitt katolska land….
    Tvekade många gånger, men när min vuxna son tackade mig för att han slapp vara indoktrinerad är jag glad över mitt beslut….

    Tack för ett tröstande inlägg och makalöst vackra bilder. Älskar särskilt mycket det ensamma bladet i glittret 🙂
    Ha det fint
    Halina

    • juli 19, 2012 4:44 e m

      Jag tycker naturligtvis du gjorde helt rätt, men förstår helt o hålle de som gärna vill döpa sin barn med självklart. Med fascit i hand kan även jag lugnt konstatera att det var vad som själva hade valt – dvs att inte bli döpta. De har kompisar som är aktivt kristna, men är själva icketroende, iaf på en gud och en religion.. en stark inre tro på naturkraften och viljan att göra gott däremot äger dom båda.-)…. Det var inget lätt beslut även om det var länge sedan nu och kan bara tänka mig hur det var då för dig. Att själv få välja sin egen väg och sitt egna hjärta var då extremt viktigt för mig och det var iaf en sak jag KUNDE påverka. Tack Halina för att du delade med dig:-) Kram Anna

  2. juli 19, 2012 2:39 e m

    Så sant allt du skriver!
    Fortsätt ta på dig dina mockasiner och fortsätt smyg i buskarna
    som en ensam indian på jakt efter det lilla och de små detaljerna i naturen.
    Lämna pilbågen hemma och ta med din kamera.
    Du är så träffsäker med den!
    Hälsningar Lola

    • juli 19, 2012 4:46 e m

      Ja de tär väl bättre att skjuta med kameran isåfall;-) Känenr du inte igen dig lite i smygandet? Det känns alltid lite småbusigt som vuxen att smyga sådär:-) (När jag var liten brukade det mest kokas soppor dock, pilarna stod min bästa kompis Charlotte för:-))
      Tack snälla Lola för att du kikade in och skrev en komentar:-) Mvh Anna

      • juli 19, 2012 5:28 e m

        Jag känner igen mig! Liggandes på magen i ett dike och någon kommer förbi och frågar om jag är sjuk eller behöver hjälp!! Då är det bäst att vara ensam med kameran!
        Man är i en annan värld och tiden bara försvinner.

      • juli 19, 2012 8:12 e m

        Hahaha, ja det kan inte vara lätt att stå vid sidan om då man fotograferar – tråkigt är bara förnamnet förmodligen! Tur då det faktiskt är möjligt att utöva denna hobby på egen hand:-) Lite värre med t ex den sport maken och yngste sonen utövar – kitesrurfing där man mer eller mindre MÅSTE vara två

  3. juli 19, 2012 5:03 e m

    Tankvärda ord och spännande bilder.Den sista lejonbilden är grym trots det hårda ljuset.

    • juli 19, 2012 8:17 e m

      Hej herr Dalåker – roligt att du kikar förbi:-)
      Kul att lejonet funkade, det blir ju lätt lite väl mycket relfexer utan polfilter.. Men det där är jag i ett nötskal, vill gärna fotografera det man kan se med blotta ögat
      Mvh Anna

  4. juli 19, 2012 7:16 e m

    Visst vore det fint om man kunde krypa omkring med kameran hela dagarna:) Det är verkligen jättekul! I morse låg jag platt på mage på den våta gräsmattan med kameran i hand och katten på ryggen. Tilläggas att Västra stambanan går alldeles i trädgårdsgränsen…undrar vad tågresenärerna tänker när dom ser mig ligga där 🙂
    Läste om videokursen: Den måste jag absolut köpa!
    / Lena

    • juli 19, 2012 8:20 e m

      Ja visst vore det rena rama drömmen? Och tänk så många kalorier man skulle förbränna om man fotade hela dagarna? För ett och anant steg tar hinner man även ta mellan magplaskfallen:-)
      Haha, oj så du bjuder på en show då mest hela dagarna hemavid? Jag tror säkert det är uppskattat att kika på när de åker förbi:-) En och annan känner säkert igen sig med..;-)
      Vad kul at du vill se den:-) Tack Lena!
      Hoppas du haft en fin torsdag!
      Mvh Anna

  5. juli 19, 2012 11:48 e m

    Men vad läcker Lejonet över trädet är! Förstår inte hur det är möjligt att få till så många figurer som du lyckas med i ditt fotograferande! Så fantastiskt.

    • juli 22, 2012 10:55 e m

      Vad kul att du gillade den…. och inte minst såg den:-)
      För det kan ju vara som så att det som är synligt för en person inte alls är det för en annan, vilket ju är helt ok det med?
      Men roligt är det att du delade något som dolde sig i bakgrunden med mig 🙂
      Tack så mycket Johanna:-)
      Mvh Anna

  6. Carina permalink
    juli 20, 2012 9:18 f m

    Haha… ..ler när jag läser inledningen. Får ofta höra av ‘vänner’ som ser mina bilder på exempelvis Facebook att – jaaa men du som är så social…. ..det är så lite människor i dina bilder. Absolut finns det saker man ‘ska’ göra och absolut vill vår omgivning ha oss i fack. Lika absolut och skönt är det att gå sin egen väg. Förhoppningsvis hjälper jag nån på traven när jag visar det.

    Så fortsätt som du gör och hämta energi där du hittar den. Då blir du en bra människa för din omgivning. Ett föredöme är du uppenbarligen redan 😉

    Bilderna är underbara och seendet så häftigt.

    Bor du i Ale?

    • juli 22, 2012 11:04 e m

      *s* Ja jag är lite smått allergisk mot inpräntade fördomar om hur vi ”skall” vara. Alla duger ju precis som dom är? Om vi bara släppte lite mer av dom där kraven skulle nog livet bli en bra mer behagligare plats att leva på?:-)
      Ale? Nej, men jag har bott i Sjövik som yngre som ju är förbi Ale och längre in i landet. Bor du själv i Ale?
      Nu bor jag i Hisings Kärra, dvs på ”fel” sida älven, men tar gärna bilen och kör till Surte. Där vet ingen vem jag är och grannarna slipper se den tokiga fotografen in action var o varannan dag;-)
      Tack för att du kikade in Carina, det gjorde mig glad:-)
      Mvh Anna

      • Carina permalink
        juli 23, 2012 8:52 f m

        Ja, jag bor i Älvängen men är uppvuxen upp emot Hålanda. Är övertygad om att det är alla de där dagarna ute, året runt, som hos mig triggade seendet och detaljintresset. Idag ger en runda i natur jag gillar så otroligt mycket. Känner verkligen igen känslan du beskriver – glömma tid och rum. Lär ju dessutom vara vetenskapligt bevisat att det utsöndras ett läkande hormon när vi vistas där 🙂

        Varsågod, det är väldigt givande att få ta del av vackra bilder och kloka texter.
        Mvh Carina

  7. Camilla permalink
    juli 22, 2012 12:00 e m

    Hej. Mycket bra ord du skriver. Så sant som det var sagt. Folk har alldeles för mycket bekymmer om hur andra ska leva sina liv. Och ha åsikter om saker istället för att själv fånga nuet.
    Jag är också helst ute med min kamera. Själv eller med min sambo. Jag har ju turen att han är lika fototosig. Men det måste vara med någon likasinnad i varje fall. Att åka ut med någon som inte fattar grejen med att man kan tillbringa flera timmar i ett dike är lönlöst hur goda vänner man än är. Nej man ska tro på sig själv, göra det hjärtat säger och stå för sina handlingar. Om det sen råkar bli fel någon gång så går det ju alltid att rätta till.
    Fina bilder och lejonet är ju helt suveränt.

    • juli 22, 2012 11:16 e m

      Tack Camilla, det värmer att du tycker det!
      När det gäller en hobby som man tycker är så himla roligt kan det nog inte bli fel.. jag har ”turen” att ha en förstående familj som låter mig sitta och uggla o skogen i timmar – de vet att det är det som gör mig lycklig helt enkelt. Ungarna är stora nu och klarar sig själva tack o lov, så länge dom slipper följa med är allt ok;-)

  8. Agneta VIklund permalink
    juli 24, 2012 5:59 f m

    Härligt att läsa dina ord akompanjerade av dina njutbara bilder. Speciellt gillade jag att du inte föll för trycket att döpa dina barn. DET hoppas jag dom uppskattar idag:) Själv minns jag när jag konfirmerades, allt för att göra som alla andra och få presenter….
    Men dagen innan vi konfirmerades så sa prästen att nattvarden betydde att man tillhörde gud och och kyrkan och DET ville jag inte …så jag tog aldrig nattvarden. Det känns jäkla fint 🙂 SÅ jag har väl inte blivit ordentligt konfirmerad…hoppas det i alla fall:)

    • augusti 2, 2012 6:26 e m

      Hmm ja att fatta eget beslut måste man ju få göra. Min kära mor kom över det rätt snabbt ändå och med tanke på hur bra de blev även utan döpningen kan hon andas ut idag:-)
      Jag kan så väl identifiera dig med känslan att backa ur även om jag själv faktiskt är konfirmerad..
      Grundtanken med en kraft skriver jag helt under på men är mer en ”Bigbang-person” än ”GubbeMedVittSkägg-person” men visst kan man känna en saknad efter den trygghet som jag tror många religiösa känner.
      Ps. Hopaps det går bra med din nya specialframkallning..? ds

      • Agneta Viklund permalink
        augusti 3, 2012 12:01 f m

        Ja specialframkallningen har legat på is. Vi har varit sjuka i omgångar här men jag har väl inte riktigt fått tummen ur heller:) Jag har inte ens fått beställt special grejorna ännu…
        Har lite mycket inom mig så det får vänta ett tag till. När jag läste till Beteendevetare så sa en av lärarna att Agneta skyndar långsamt:) Det stämmer på mig det:) Har ofta massor på gång samtidigt, arbetar lite på vart och ett men till slut så blir det färdigt ett i taget.
        Såg dina fina bilder i din nyaste blogg, och du ska veta att du gläder oss andra väldigt mycket med dina fina bilder med luftballonger och annat.
        Kram Agneta.

  9. juli 27, 2012 10:07 f m

    Fortsätt vara Anna 8 🙂 Sista bilden här !!! Mycket bra.

    • augusti 2, 2012 6:27 e m

      Uj vad länge sedan det var jag var inne.. du skrev ju för länge sedan!!! Vad roligt att den gillades Mats – man tackar:-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: