Skip to content

Dagliga insikter

augusti 25, 2013

mg_6841_s

Igår var jag ute på en sedvanlig fototur.  Jag menar KAN man något annat med det härliga väder vi förärats med utomhus?

(Hela 19,2 grader visade havet igår.)

Bilderna i dagens blogg är dock inte från igår, jag har legat efter med publicering och bilderna ni ser här är ett  flertal dagar gamla.

Ibland är det bara mycket i huvudet som snurrar och att vandra runt med canon-kompisen  brukar oftast hjälpa.

Det gjorde det dock inte riktigt igår. Vart jag än gick och vad jag än tittade på var den totala närvaron och fokuseringen helt enkelt inte med mig.

Ibland när man vill något riktigt riktigt mycket så får tillståndet hjärnan att låsa sig, har ni upplevt det? Det blir för mycket helt enkelt och allt man önskade sig fått fram kommer upp i huvudet efterhand, inte där och då. 

Att älta sina dumheter i efterhand hjälper ju inte i alla fall, men igår hjälpte alltså  inte ens mitt allra säkraste kort för att rensa hjärnan.  Det dröjde inte länge innan jag gav upp och tog min kamera för att bege mig hemåt, mot min Honda jag parkerat längs med vägen.

Lite längre fram längs vägen skymtade jag en figur som var på väg i motsatt riktning. Något metalliskt var det med då det glimmade i solljuset. Mitt första intryck var att det handlade om en handikappad, men fordonet eller människan stod helt still.. Var den sjuk, skadad eller var det kanske en cykel som fått punktering?

Hur som helst fick jag en märklig känsla av skuld inombords, för att jag kunde gå obehindrat och lätt och något inombords sade att det kunde inte personen där framme…

Det visade sig mycket riktigt att jag hade rätt på alla punkter – det var en rullstolsbunden man, men även en cykel, en sinnrik uppfinning som fick rullstolen att åka iväg med rejäl fart tack vare cykelstyrets drivfunktion. Men det var kämpigt och extra tungt då vägen lutade lite uppåt.

 Fordonets märkliga utseende fick mig att stanna upp och få en trevlig pratstund med mannen som levt hela sitt liv utan rullstol.

5 år tidigare hade han ramlat ner från något högt och var nu alltså totalförlamad.

Vid en ålder av 74 fick jag veta att det var extra tufft då man tydligen inte längre var skyddad på samma sätt av samhället då man inte längre var arbetsför. Alla extrakostnader och åtgärder som behövs för att som handikappad leva ett drägligt liv och kunna förflytta sig måste man stå för helt själv berättade han.  Cykelstyret som i mina ögon enbart var ett styre med hjul och cykelkedja kostade hela 16 tusen kronor!

Det som plågade honom mest var vetskapen om allt det han tidigare kunnat företa sig, men inte längre kunde. Den här mannen var en friluftsman, en familjeman och livsnjutare som levde livet med segelbåt och motorcyklar trots sin lite högre ålder. Avsaknaden och sorgen över detta förstod jag var det tyngsta lasset att dra. Den mentala tyngd som han ofrivilligt tvingats bära.

Många av oss bär nog på inre mentala tyngder och kan väl känna igen oss i känslan… Att som ”frisk” bli berövad sin kropp är en situation man inte kan förstå innan man är där, men visst kan vi föreställa oss hur det skulle för ett par par sekunder kännas att inte kunna ta på sig kläder, inte kunna gå, plocka bär eller köra bil… Men att varje dag vakna och återigen upptäcka att kroppen inte lyder?

”Djävla skit” var det enda jag kunde summera hans sits med och han nickade. Det var det…. en djävla skitsits.

Jag frågade e om han börjat acceptera sitt liv och ta det för vad det var nu, så här ett par år senare?

Egentligen inte förstod jag, men det lättade att få förståelse från andra i samma sits. Han berättade om en tjej som var förlamad från födseln i en muskelsjukdom. Hon tyckte synd som alla de som levt ett ”friskt” liv som nu inte kunde leva det längre, för de visste vad det gått förlorat om.

För henne var ju det liv hon levde det enda hon visste om. Han å andra sidan tyckte synd om henne, som aldrig fått uppleva det han fått.

Men det är väl så att vi helt enkelt får leva våra liv med de förutsättningar vi för dagen har. Vad har vi annars för val?

Att sörja och ångra saker man gjort, eller inte gjort skapar ingen lycka.

För mig gjorde mötet igår att jag helt och hållet släppte mina inre tankar och enbart befann mig i nuet. 

Tack vare honom var jag en insikt rikare och en rejäl dos tacksammare för allt man har möjlighet att göra.

Andas, gå, springa, klia mig, det man så självklart tar för givet.

Den lilla trumpetaren:

_MG_7457_s

Rostigt elskåp:

mg_7294_s

_MG_7799_s

Den lilla flugan i vallmon:

mg_7234_s

mg_8096_s

All eyes on you:

_MG_6724_s

Pingvinen:

_MG_7551_s

Befläckad kropp:

mg_7761_s

I bakhuvudet:

_MG_8235_s

Elvis look-a-like:

_MG_8222_s

Batman bland männniskor:

_MG_6819_s

_MG_7812_s

_MG_6705_s

_MG_8310_s

_MG_8371_s

_MG_6838_s

Annonser
10 kommentarer leave one →
  1. augusti 25, 2013 1:03 e m

    Så läckra foton! 🙂

  2. evalena permalink
    augusti 25, 2013 1:05 e m

    Underbara bilder som vanligt vännen. Allt bra annars?
    Kram

    • augusti 26, 2013 4:28 e m

      Hej hej:-)
      Ja jag skall ju verkligen inte klaga egentligen, men visst har även jag mina bördor.. Inte som dig dock din stackare, läste att smärtan var lite extra elak mot dig häromdagen…:-(
      Kram

  3. augusti 26, 2013 3:56 e m

    Så bra och sant du skriver! Det är alldeles för lätt att ta allt för givet. Men det är så lätt att fastna i vardagen när allt snurrar så fort, man glömmer att njuta av dagen. Det är nog så för de flesta ändå.
    Fina bilder som vanligt. Jag är så fascinerad över de läckra färgerna i dina bilder. Det är nåt att stanna upp och njuta av!
    / Lena

    • augusti 26, 2013 4:34 e m

      Hej Lena! Vad rar du är….
      Visst är det ju så, saker rullar på som de brukar.
      När man väl får en sådan där ”Aha-upplevelse inser man dock hur värdefullt det faktiskt är. Märkligt att dom är såpass sällsynta dock, men kanske blir vi avtrubbade och vänjer oss vid alla eländen som nyheterna visar upp? Hemska tanke…..
      Jag hoppas vi öppnar upp våra sinnen och tar till oss mer av varandra och livet där ute! NU väntar iaf resten av dagen för mig utanför jobbets 4 väggar igen då klockan är slagen och det skall bli såå skönt med solen o värmen:-) Hoppas du får en finfin kväll du med! Mvh Anna

  4. augusti 31, 2013 8:45 f m

    Hej svejs. Först säger jag att dina bilder är läckra. Härligt skärpedjup och fina färger. Njutbara.
    Sen säger jag fy katten. Att vi blir uträknade när vi blir gamla och inte ”duger” eller passar in i välfärdens mall. Är det välfärd det? Nej det är hemskt. Var ska det sluta. Visst är det skönt att man är lyckligt omedveten om vad som komma skall och man kan inte sätta sig in i situationen om man inte upplevt den. Men lite mer omtanke och empati i världen hade varit önskvärt. Man kan i alla fall försöka. Inte bara köra över folk som inte följer mönstret längre. Bra att du skriver och berättar. Några tjugofemöringar kanske trillar ner hos någon. Kampen fortsätter.
    Ha det bra. Fånga nuet.

    • september 3, 2013 10:34 e m

      Hello Camilla:-)
      Kul att du tycker dom fungerar!
      Nej det är väl mycket som är orättvist och fel här i livet.
      Som du skriver: man vet ju aldrig vad som komma skall och vi borde kanske alla ha en obligatorisk tid som arbetande inom äldrevården och sjukvården för att inse, uppskatta och bli mer tacksamma? När saker och ting sker blir man tacksam för att man blivit en visdom rikare. Tyvärr tycks den där visdomen alltid komma en sekund för sent.
      Det som smärtar är kanske mest maktlösheten. Att åtminstone kunna påverka sitt egna liv är ju något alla borde ha rätt till.
      Men tyvärr är livet inte perfekt, inte rättvist.
      Visst har livet sina skimrande stunder absolut, men det kan vara rätt ekändigt med i omgångar.
      Jag skall dock inte påstå att jag vet, eller ens kan börja förstå när jag sitter här med mina båda ben.
      Tacksam för dom är jag dock…. Men visst önskar jag att jag kunde byta med honom för en dag eller två så han fick segla med sin båt och åka motorcykel igen.

  5. september 29, 2013 12:39 e m

    All eyes on you! Du kan din sak! Så bra. Ja – det fanns givetvis fler bra bilder än den 🙂

    • september 29, 2013 9:51 e m

      Ahh men vad roligt att du gillade den! Det skall väl till en kreatör för att se alla ögon;-) Mja, figurer kan jag se iaf – på gott och ont.. haha. Frågan är hur man fångar dom så andra kan se dom med. Jag lyckades ju här om du såg dom – tackar ödmjukast:-)
      Mvh Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: