Uppe med tuppen!

_MG_7635_s

Wohooooo änligen är den här, den sömndruckna morgonen med gäspningar och löddriga mintdoftande sicksackborstningar i slowmotion framför spegeln! Morgonen med sitt alldeles för kalla golv som får mig frysa och får mig äta frukost aldeles för tidigt.

Än är det dock fortfarande sommar utanför fönstret. Om det inte varit för de gröna bladen och det gröna gräset med myllrande bruna sniglar på, hade jag gissat på sen höst för vätan och kylan bäddar in Göteborg i grått täcke och typiskt brittisk väta.
Ruggigt, blött och kallt.
Men med det sagt tar jag ändå emot denna kyla och olidligt tidiga mornar fyllda med rutiner med en öppen famn, ja till och med att tvingas upp från den varma gosiga säng som aldeles nyss invaggat mig i mängder av spännande drömmar är faktiskt helt ok!? Vad är det MED mig!!
Varför?
För med ens faller pusselbitar på plats, min andra familj välkomnar mig på andra sidan stan kl 08 varje vardag och jag vet exakt vad jag skall göra där! Jag vet vad jag skall svara i telefon, hur jag söker information och hur mina uppgifter skall skötas.
Inga osäkra dagar utan måsten, inga fria val, inget oskrivet blad.
Inga varma heta dagar där varje solstrimma skall slukas av min bleka lekamen.
Inga fruktansvärt goda grillmiddagar med rött vin dom får mig dåsig, nej bara sallad och kallt vatten, förvisso med nyfiskad makrill som maken drog upp häromdagen, men ändå.
Tänk att denna hemskhet att leva en strukturerad vardag faktiskt kan vara så trivsam och tacksamt tas emot – av en sådan som mig? En flowerpowerchild som älskar att vara oförutsägbar (speciellt i soffan bredvid min familj.)
Men det är en tillvaro som påminner mig om att vara tacksam.
Tacksam för att det finns ett jobb.
För att det finns kollegor som inte fryser ut eller hånar utan välkomnar.
För att jag har fötter som fryser.
För att jag FÅR mat!
För att jag faktiskt fått sol – om så bara under 2 dagar
För att vi inte har bränder i skogen intill.
För att jag lever och de mina lever och har det tillräckligt bra. Utan bomber och förorenad luft.
Det kan alltid bli bättre, men gudarna skall veta att det alltid kan bli sämre med. Riktigt mycket sämre med….
_MG_5350_s

Även en tripp till Botaniska lyckades jag klämma in, men det var på håret att jag han undan regnet. Denna lilla ”miniananas” fick jag ändå med mig på minneskortet hem:

_MG_6463_s

_MG_5250_s

_MG_4584_s

_MG_5176_s

_MG_5178_s

Minnen från sommaren båtfärder med min goa väninna Rachel och hennes familj från USA gör sig påminda genom en blåtonad kaprifol-bild – för nog ser det lite ut som en manet på väg ut ur bild?

_MG_7332_s

_MG_7672_s

_MG_5867_s

_MG_5937_s

_MG_6513_s

_MG_7319_s

_MG_7202_s

Sena kvällar låter solens låga strålar belysa gräs så att hösten tycktes än mer nära.

_MG_7407-2_s
Under de där timmarna där solen faktiskt sken under sommaren vandrade jag i sakta mak och insöp skogens dofter och vätan från regnet nyss.

Som vanligt i Surte, underbara Surte….

_MG_0794_s

_MG_0839_s

_MG_0890_s

_MG_3949_s

_MG_4123_s

_MG_4220_s

 

Ett bra bo för en liten familj?

Kanske en spindel eller så är det helt enkelt en vanlig pungboll på tork, eller hårig fästing!:-)

_MG_5303_s

Annonser

17 thoughts on “Uppe med tuppen!

    1. Ibland får man ge sig själv en verbal smäll på käften för att inse hur bra man har det… egentligen.
      Det värmer att di tog dig tid att läsa och gå in här, tack Christer!:-)
      Mvh Anna

  1. Bild 5, de små hattefnattarna. Jag får spunk av lycka när jag ser den.
    Och ja, jag gillar också struktur, det får mej att längta efter ledighet, även om jag gillar ”en vanlig sketen tisdag”.

    Allt har sin tid, och med olika tideräkningar blir varje era ett äventyr.

    1. Haha, härligt… Kom på mig själv med att tänka ”vilka j-la hattifnattar?” men så.. ja du har ju helt rätt. Det är väl det där med balans? Och hur vi tack vare det ena kan uppskatta/se/ till och med längta till det andra… Så sant det du säger, eller som Freddy Mercery sjöng: to much love will kill you. To much of anything will kill you – vill jag addera, men lite av allt är bara bra. Det behövs det dova gråa för att se ljuset 🙂 Tack Britt för att du klev in i cybervärlden dunkla blogghörn en stund denna myskväll i soffan och delade med dig av kloka ord!!

      /Mvh Anna

    1. Vänliga rader jag tackar ödmjukast för Erik. Färg o form är livets A och O för mig, det glädjer därför lite extra att det syns genom bloggen:-)
      Inser dock att man borde rensat lite mer bland bilderna – det blir lätt lite för många.
      Ha en härlig fortsättning på sommaren! Blöt som torr…

    1. Visst svänger det absolut..
      Att göra det bästa av livet är dessutom lättare sagt än gjort för många. Allt är inte så himla enkelt alla gånger, men för mig – där ute i naturen? Då är det det… om det sedan blir bilder eller inte, eller om ens någon gillar dom återstår ju at se och blir då isf en fin bonus, men absolut inte målet. Stunden och stillheten där ute och magin när man hittar en ”skatt” är grejen för mig.
      För tänk hur många historier alla fotografer – amatörer som proffs upplever ute i skog o mark på egen hand? och tänk om vi alla på något sätt kunde dela och uppleva detsamma? Klona sig kanske?;-)
      Naaa, vi får väl vänta på matrix och ”ladda in oss” i en megadator 😉

    1. Vad härligt och intressant,tänk att en liten rhododendron kan väcka känslan av ”uppkäftig”:-)) Jättekul at du fick den känslan:-) Det är det sista man tänker när man ser dom blomma romantiskt eller hur? Just därför gillas det extra mycket att du ser dom som du gör:-) Tack Bibbi:-))

  2. Så bra skrivet! Det är så lätt att ta allt för givet och bara traska på. Men så ruskas man om ibland och är tacksam över det man har. Dina bilder är magiska, du hittar alltid det där lilla extra i bilderna som jag gillar så mycket!

    1. Oj det var fina rader, tack Lena! Ja det där med tacksamhet – det tycks i alla fall som att vi är fler som delar samma känsla av att vara just tacksam. Det är ju en fin känsla och man önskar att den där tacksamheten skulle ta över och överskölja andra mer negativa känslor hos människan… för små små negativa ting kan växa och snabb gå överstyr.
      Blev senast idag illa berörd och upprörd över något mycket simpelt, ett fel som inte ens var mitt men som jag blev anklagad för. Varför då ens reagera och gå till försvarsställning? Men det primära i hjärnan slår till och går till motattack…. Jag talade dumcellerna till rätta efter några blodtryckshöjande minuter, men hjärnan är bra märklig ibland!
      Tack Lena för att du kikade in här och följde med mig virtuell till Surte och Grebbestad.-)
      /Mv Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s