Livskvalitet

På lördag står jag på scenen och får en knapp timmes fulla uppmärksamhet av de som valt att lyssna..

Jag skall prata om det som skänker mig livskvalitet, men också det som tillåtit mig se klarare genom livet: makrofotografering.

Fotografering fungerar verkligen som en ventil för mig. Genom linsen översätter jag de dolda knutar som gömmer sig inombords. För likt i drömmens land associerar man och förstärker det som för tillfället plågar en – även om man inte vet att så är fallet, eller ibland är det raka motsatsen och det uppvisar vad man faktiskt gläds av.

En mycket nära familjemedlem drabbades för inte så länge sedan av stroke, som sedan genererade syrebrist/hjärnskador.  Jag tror att detta kaos, detta grymma stop i vardagen inte märkts så mycket på mig – utåt. Men inombords har det bubblat och funderats och för varje fototur jag gjord sedan det inträffade har bilder visat vad jag egentligen tänker på.

För det jag ser är hjärnans anatomi, blod, jag ser delade par och en splittrad familj – mot sin vilja. Ett par som trots det hör samman i själ o hjärta – precis som i min översta bild i bloggen.. det spelar ingen roll vad som än händer – de hör samman. I nöd och lust. och denna jävlar anamma, denna urstarka kärlek är så in i helvete fin! Ursäkta mitt språk, men det är verkligen som att bevittna något oerhört skört och värdefullt..

Dagens bloggbilder kommer från den drabbades hemvist. Från vattnet med sina starka kopplingar….

Nu eller aldrig!




Annonser

En färgrik vår

…..och jag vill inte se att ni fotograferar en enda tulpan!!!! sade jag inför vårt fototur och spände ögonen i de stackars deltagarna.

Jag kunde riktigt se hur tankarna gick i huvudet:

”Ok, vi åker i flera timmar med flyg till världen finaste tulpanpark och skall INTE fota tulpaner? Hur menar hon nu…. ? Ja det var ju synd på de pengarna”

Självklart var det tulpaner vi fotograferade;-) Men vitsen var ju att INTE fotografera turistfotografier utan egna unika mer konstnärliga skildringar. Vi skulle använda dom som bidrag till våra bilder, inte hela blomman som ett huvudmotiv – så som man är van att se det….. och tulpanerna var verkligen härliga att använda sig av då de hade många spännande former i sina blad. Vi använde oss av lager på lager och skakningsfoto – ett maner som verkligen tilltalade flera av medlemmarna:-) Fantastiskt roligt att se!!! MEN det som värmde mig mest var alla märkliga figurer de lyckades hitta bara så där. På en dag blev de värsta fantasimästarna:-)

Brända kycklingar, fiskdelfiner och grodor dök upp bland tulpanerna och jag blev så varm i själen! Underbart!

Jag pratar alltså om en fantastiskt helg i tulpanriket Amsterdam som makroinstruktör för zoom fotoresor!

Den var magisk på fler sätt än ett, så annorlunda och speciell.. Det hände så många saker och vi såg så mycket konstigt som papegojor som flög fritt och tavlor som började röra på sig. Som om hela staden var förtrollad under dessa dagar! Att folk satt och puffade än här kunde iof ha bidragit till den speciella ”upplevelsen” men tror knappast så var fallet. Det var bara en märklig stad! Ingen verkade bry sig om säkerhet överhuvudtaget och cyklade hej vilt i en vansinnig fart – ingen med hjälm och huller om buller med spårvagnar…..

Det var dessutom en värmebölja utan dess like: 29 grader! Något jag absolut inte var inställd på, 23 grader max hade internet lovat mig innan resan. Alla kläder var bara för mycket kändes det som och har sällan svettats så mycket som då, med bultande huvudvärk som ett brev på posten. Jag drack och drack men inte sjutton hjälpte det… Tack gode gud för Helen som gav mig resorb vilket gjorde susen för knoppen! Jag hade aldrig testat det innan men det var verkligen toppen..

Och tulpanparken då? Jo den  var lika fantastiskt som jag hoppats på och erbjöd inte enbart tulpaner.

Färg och form i ett saligt myller..

 

 

 

Fly fly little bird:

Dag 2 ägnade vi åt botaniska parken i Amsterdam och tittade bl a på fjärilshuset med sina puppor:

En puppa såg ut som ett troll i bakgrunden:

Trollet i bakgrunden

Aldrig har fjärilar varit så enkla att fånga då de matades med sötsaker på fat och satt bekvämt stilla..

Jag kunde till och med fånga en bladlus på fjärilens bakre vinge… vi var flera som slogs av ögat på dess kropp och hur det såg ut som en fisk:

Jag tycker den här bilden skildrar rätt bra hur man kände sig i Amsterdam, ständigt på knä – torkandes svett i pannan 😉

Det var varmt!!

Men visst gick det inte ens för mig att fota just ”tulpaner”:

Papegoja fotograferar med ett tamron 90mm:

Papegojan i trädet med tamron 90mm.. var?
Papegojan i trädet – ser ni honom nu?
… nu då 😉

Ett par grodor som inte fotograferats i Amsterdam, utan hemma i Götebirg, närmare bestämt Ragnhilsholmen på Hisingen med ett Olypmus och ett 300mm objektiv:

Med Olympus i Fuerteventura

För 2 veckor sedan reste min man och jag tillsammans med min syster o hennes man på en typisk solsemester till Fuerteventura, närmare bestämt Sotavento Beach vid södra Costa Calma där tidvattnet förvandlade stranden till en perfekt lagun för Kitesurfare.

Männen skulle kitesurfa, inte jag och min syster.  Förhoppningar om at få ta ett kort eller två låg ju och grodde i bakhuvudet.

Jag måste erkänna att jag inte alls visste vad som väntade mig fotomässigt om det skulle finnas några motiv överhuvudtaget, eller om jag ens kunde med att försvinna in i dimman bakom kameran och lämna syrran åt sitt öde. Men min syster som känner mig väl accepterade mina fotografiska måsten mellan varven. Hon hängde med och väntade snällt stackarn.

Inför resan hade jag läst på lite om det fanns NÅGOT överhuvudtaget att fotografera på denna gudsförgätna sandö. Men mjäääää….jordekorrar, ostmuseeum och salttillverkling var typ det som gick att få fram om stället.

Jag hade HELT missat att det kryllar av nudister på ön!! På varenda strand – haha.

Jag hade förberett mig rätt väl OM ifall att tillfälle visade sig och fått lov att låna en lättare mer praktisk utrusning för ändamålet från en vän på Olympus.

Till skillnad från min canon fullformatare väger INTE olympusen ett ton och är väldigt liten och smidig.

Visst – jag får inte lika stora bilder, men det där objektivet jag såg bilder från i höstas på Vårgårda fotoklubbs naturfotofotofestival fick jag äran att prova och låna med mig: Olympus 300/4 IS Pro. Det var precis så roligt som jag hoppats! Perfekt till ystra irrande jordekorrar skulle det visa sig:-)

Jag började till och med förstå tjusning med fågelfotografering! Kors i taket!!

Att lojt sitta på bekvämt avstånd med en kall öl i näven och komma nära fåglarna var inte alls dumt…

Men ekorrarna var mitt primära mål.

På nätet stod det att ekorrarna visar sig på förmiddagen och eftermiddagen, men inte på vår strand!

Första dagen gjorde jag ett försök och såg framför mig värmande ljus från solnedgången som målar fram de små.. men icke – jag fann inte ett spår av några ekorrar!! De dök upp mitt på dagen när solen stod som högst och gassade som mest.

(Något som helt och hållet måste bero på solbadande turisterna och maten som delas ut från dom. Ekorrarna visste mycket väl att när det började bröta och väsnas var det dags för mat.)

Omgivningen var enbart varmorange berg och sand, men det var fantastiskt roligt ändå.

En cooling som låg och spanade från sin balkong..

 

En stackare  – jag kallar honom ”Brallan-Allan” – hade det värsta fall av hemorojder jag någonsin skådat!

Det var bara han som hade den där hängsäcken bak i rumpan iaf så jag tror knappast att det var ett ”vanligt manligt attribut” om man säger så, ehum:

Tack vare kameran kunde man zomma in och tydligt se löss runt ögon på stackarna:-(

Avslitna öron och ärr på kroppen vittade om att det tycktes gå vilt till mellan dom vilket märktes när mat delades ut, då jagades det hej vilt fram och tillbaks.. Ekorrarna bodde i grottor i bergen och delade även rum med en råtta!

Ekorrarnas närvaro var ingen större överraskning som sagt, det gick att läsa sig till innan om dess mångfald och det stämde.

Att stranden skulle vara så makalöst vacker var dock nytt för mig! Lagunen tömdes ju när tidvattnet försvann i ett sanslöst sug och sög med sig mörk strand ut i fåror. Morgonen/dagen efter var ett gigantiskt område fullt med nya konstverk på stranden och det skar i mig när folk trampade rakt över. Samtidigt blev effekten mellan fotspår och detta konstverk en spänning och kontrast i sig. Man kan tolka det som ”människans revolt” eller kanske ignorans över  livet och de mirakel som ständigt sker runt oss.. eller kanske som att vi sätter våra spår och är del av konstverken? Vare sig vi vet/vill det.

Hur som haver.

Jag vet inte om jag behöver förtydliga att jag var fullkomligt nöjd och att mina dagar var det inga problem att fylla!?;-)

Sätt mig på stranden!!

  

       

Tillfredsställd uti fingertipparna över att få ha fått se och uppleva dessa skiftande konstverk runt om kring mig på en strand som aldrig tycktes ta slut.

När jag till slut fick syn på ansiktet i sanden var lyckan gjord! Dom finns där med.. andarna..:-)

Ser ni det inte? Ansiktet jag ser är precis ovanför spåren i mitten med det mörka som håret, syns kanske tydligen på bilden under.

Lite lite färg fanns det med, dock enbart inom hotellområdet. Vattendrag och markerade floder på kartan syntes bara djupa dalar efter i verkligheten. Torrt var bara förnamnet.. enbart på bevattnade områden prunkade växter.

Desto mer färg kommer jag och ett gäng få uppleva i övermorgon – på torsdag när vi flyger till Amsterdam och njuter av färgstarka tulpaner:-) Det blir min första upplevelser av en park jag länge längtat till och läst om sedan barnsben!

Både här och där skall vädret se fullkomligt strålande ut! Härligt – nu vänder det:-)

Whop whop:-)

 

 

Flip and turn

Jag vaknade med ett leende på läpparna igår! Solen sken från en klarblå himmel! Ljuvligt tänkte jag och stressade inte därför utan tog det så lugnt som man bara kan på en lördag; med en kopp kaffe och frukostskålen i knät framför tv:n i lugn och ro.. När klockan närmat sig 10 och lusten att fota blev tillräckligt stor kastade jag mig ut och satte kosan mot Surte. Jag han inte mer än svänga av på bron mot Bohus när jag fick en stor klump i halsen.. på himlen hade det plötsligt brett ut sig en molnmatta utan dess like över hela himlen och den hade kommit mycket fort!! Men vad i hela friden…. Där satt jag med gapande mun över jordfallsbron och kände pulsen öka lavinartat…

Ev farhågor jag hade besannades med råge, jag skulle precis svänga av till Surte när någon *tjoffs* drog ner gardinen över ljuset.. *men va i h***vete*

Vad är oddsen? Varför..!!

Men skam den som ger sig. Det är inte becksvart, inte mörkaste december – bara nästan.

Jag tog mitt pick o pack och vandrade ut till favoritsjön. Nog för att jag brukar utannonsera tipsa om denna plats för alla som orkar höra på, men VAR exakt i detalj som jag vandrar är inget jag brukar berätta.

Men denna gång… Vart jag än gick till mina unika platser dring sjön – som är rätt otillgängliga mitt inne i skogen – hade någon NÅÅÅÅÅGON gått exakt på samma plats!  What??

Av skostorleken kan jag utläsa att det var en liten tunnare man med en hund. Eller tonårspojk kanske… Jag väger inte direkt ton, men brakade igenom på ställen där hen inte gjort vilket indikerar att hen borde väga.. hmm 60 kanske..? Jag själv väger några kil0 över..

PÅ ett litet sätt blev jag imponerad att hen lyckats klättra på de där jobbiga platserna man vanligtvis inte går på, men mest irriterad över att hen med största sannolikhet varit där då solen sken och fått möjlighet till ljuvliga fototillfällen –  till skillnad från mig då:-/

Att vända upp och ner på bilderna är något som passar på istappar tycker jag. Det är lättare att se figurer och former i tapparna då:-)

Snötäckt svamp på stock på minner om att solen vänder åter, hur otroligt det än kan te sig vissa helger:

Att vända en tappbild 90 grader kan ge upphov till andra vyer och bilder, plötsligt ser iaf jag landskap istället för en gul istapp.

.. eller kanske en våg?

På vägen hem chansade jag och stannade till vid Bohus Fästning vilket var et lyckokast! Runt fästnings strömmar det och isen hade frusit på märkliga sätt och mot spännande bottenfärger. Att kunna stå på längre avstånd i och med Sigman med sina 150mm och ändå fånga isen var väldigt trevligt:

En ny utmaning

Sigma 150mm

Jag har gått och blivit med kamera – igen.

En kamera med 50 megapixlar lockade oerhört och när förra året gick med vinst gjorde jag slag i saken. Canon 5DSR har följt mig ut på 2 turer och ett nytt makro: sigma 150 2,8f har följt med såväl som tamron 60mm 2,0.

Bilderna i dagens blogg är alltså helt med den nya kameran.

Men den är då en riktig utmaning måste sägas!

Men förstå mig rätt – jag gillar en utmaning, det får igång mig, triggar mig till hundra procent! Det finns faktiskt inget bättre:-) Då får jag utmana mig själv, bli bättre, lära mig träna….. fokusera. Love it!

Men det ÄR svårt för kameran kräver mycket mer ljus – om man envisas med att fotografera på frihand och i befintligt ljus det vill säga! Vilket jag ju gör. Då bilderna är såpass högupplösta ser man också felaktigheterna i ett helt annat ljus och plötsligt blir minsta brus mycket irriterande då kravet plötligt livet mycket högre. Kikar jag på mina foton tagna med Canon Eos 400 t ex idag ramlar jag nästan baklänges. Fruktansvärd upplösning och skärpa. Men DÅ var det ok..

Den här kameran i mina ögon kommer bli en dröm under sommarhalvåret! Ge mig LJUUUUUUUUS för sjutton gubbar!

Men som sagt.. nu var det inte det.. och det var lite för sent dessutom när jag äntligen snubblade över detta iskonstverk på Surtes hala klippor:

Tamron 60mm

Och jag har nämnt det förut och kommer fortsätta nämna det – har ni inte varit i Surte och besökt Baddammen så gör det! (sök efter namnet på nätet det så ni hittar exakt rätt damm) jag älskar platsen fullkomligt! Överallt är det märkligt små konstverk, vattenväxter och frön lägger sig på det allra mest konstnärliga vis redo att fångas:

Sigma 150mm
Frost på Volvons fönsterruta, sigma 150mm
is över gräs: sigma 150mm
isfigurer med sigma 150mm
sigma 150mm
sigma 50mm
”fotavtryck” sigma 150mm
”Marulk”. sigma 150mm

Is på blad ”tamron 60mm”
Is på volvo: tamron 60mm
sigma 150mm
rutig is över dike: sigma 150mm  
Kåda på trä: sigma 150mm
Dubbelexponering i kameran med sigma 150mm
Konstigt isverk med sigma 150mm

 

A warm and Merry Christmas

Ja vad kan man säga så här ett par timmar innan julafton…Jag skulle kunna luska fram någon gammal frostig bild ur arkivet och skriva en god jul hälsning, men det är 10 grader varmt ute och stormbyar! Who am I kidding?

Det är väl som julen brukar se ut nu för tiden… och midsommar..och påsk…

Dessa slätstrukna väderslag får mig att fundera över vad i hela FRIDEN är det som händer med vår jord. För inte var det så här förr? Eller….var det?

De minnen jag har från barndomens jular är kalla och kyliga med gnistrande snö som gick mig upp till hakan, men minnen kan spela mig spratt, det vet jag med. Vad som är sant eller inte är varken rättvist eller lätt att avgöra med endast få minnesfragment. Vill man veta får man ta reda på! Viralgranska, som det så vackert heter 🙂 Har man gjort sin läxa kan man så uppfriskande trotsigt säga som idolen Rosling: Jag har rätt och du har fel.

Bästa källan borde vara SMHI och jodå, hmm där framgår det att under mina 47 år i livet har endast 14 av dom innefattat någon ynka gnutta av snö, övriga var barmark!

29,8%  av mitt livs juldagar har varit vita so far. Under mina första 6 år fanns det inget snö alls på juldagen! De år jag inbillade mig var vita och fina och skimrande. Jag hade alltså ruggigt fel. Samtidigt har jag ju rätt med. Minnerna är där och där finns bilder av metertjock med snö i fotoalbumen, men om det var runt jul är mer tveksamt. Kanske är det extrema väderslag de man helt enkelt minns bäst, just för att de var sällsynta.

Vi vill gärna minnas det som är annorlunda. Jag själv fastar alltid för det avvikande i naturen. Fint som fult. Det som inte hör hemma eller det jag inte sett förut. Det ovanliga är spännande och väcker min nyfikenhet. Som dessa pyttesmå svampar som glittrade på en stam i skogen.. Det var bärstensfärgen mot silvergrå stam som fick mig stanna till, men dess form var vad som fick mig lyfta kameran..kyrklockor, höns som följer ett skärpespår, kanoner och tofflor. Allt i en yta på bara ett par centimeter.

Men visst har det funnit ett par dagar med frost. Dagar då det faktiskt fanns tillräckligt med ljus och ett par timmar över för mig att vandra ut. Och då blir man ju innerligt glad i själen!

    

Men det krävs inte så mycket för att hitta spännande motiv. På en promenad vid min arbetsplats i Högsbo industriområde i Göteborg fann jag ett makalöst vackert grönbelagt trästaket. Jag blev bara tvungen att ta med kameran nästkommande dag för att fånga de märkliga mönster som uppkommit av smuts ihop med vädrets makter.

Och en ynka kvist kan räcka för att göra min dag ibland..

Och så här blir ju då alltså årets julafton: varmt höstfärgad – som det brukar får jag konstatera med min viralgranskning gjord i bakhuvudet;-)

God jul till er alla!

Try to remember the kind of September

Jag satt en stund idag och lyssande på dessa smäktande rader från Harry Belafontes sammetslena stämma.

(Om än en aning i otakt.)

Och jag ser med ens min far framför mig som alltid och gärna sjungit för mitt inre. Där står han lite för sig själv i ett rum och tar i för fulla muggar. Vackert låter det och passionerat var och är det, då han fortfarande på daglig basis sjunger serenader för sig själv och för min mor.

På hans repertoar finns allt från religösa låtar som Pärleporten och Hosianna, till Presley´s Love me tender och barnvisor som Har du sett min lilla katt”. Spektrat är stort liksom engagemanget. Han vill bara inte uppmärksammas för det – även om jag under dagen gjorde ett försök  – dagen till ära.

Det är inte utan att jag ibland längtar tillbaka till enkelhetens tid, ni vet – den som var ”förr”.

Märkligt hur man så gärna glorifierar dåtiden och effektivt raderar bort skavanker med åren. För det var ju inte alltid alltid allt rosenskimrande eller perfekt.

Vi har ju alla gjort fel i våra liv, vi vill bara inte påminnas om dom.

Men den trygghet jag som barn kände är djupt förankrat och ett minne och en känsla jag ibland tar mig tid att faller tillbaka till..

Det är inte utan att jag inser hur lyckligt lottad jag var och är.

För något som kan tyckas vara självklart: respekt, gemensamhet, skratt och kärlek är inte så självklart. Så fruktansvärt orättvist livet kan vara utan en enda vettig anledning…..

Tänk om .. tänk om vi bara kunde göra en omstart, att man från och med nu INTE tog varandra för givet?

Att respekten mot varandra enbart styr och hot och tvång är bortblåst och att vi enbart styr genom energi från kärlek. How about that…

Jag själv är en vanemänniska har jag insett. Det känns lagom osexigt måste erkännas. Jag skulle hellre vilja vara en vild nyfiken individ som tveklöst grabbar varje möjlighet till inspiration och nya intryck.

Men njae…… jag villl inte jättegärna kasta mig ut på okänd mark alltid utan känner mig mest som Tjuren Ferdinand som trivs bäst under korkeken.

Men ibland vill jag dock upptäcka och ta klivet in i det okända, det är väl ungefär som när han får ett stick av humlan.. Det sätter onekligen fart på det gamla köttet!

Insikten om att det faktiskt är bra för mig att pröva på något nytt får mig lyfta rumpan ur soffan och våga mig på nya möten och upplevelser även om man i dessa mörka tider bara bil kura ihop sig framför TV:n med en kopp glögg, eller ett glas vin och käka godis.

Att träffa kollegorna inom Naturfotograferna i Falkenberg var en sådan trevlig upplevelse!

De 5 höstiga bladbilderna nedan är från den helgen…

Det är en helt annan sak att sitta i en bil och tjöta med någon, än att genom flöde på FB eller Instagram försöka få en uppfattning om hur en person är. Det säger ju sig själv.. det är rätt omöjligt att tro sig veta hur någon är genom det….

Jag fick ett par fantastiska timmar med för mig nya människor jag önskade jag kunde tagit med mig hem.

_MG_5062_s

Med hängande läpp fick jag lämna dom ifrån mig och med en suck åka hem igen efter avslutad helg….

Nästa helg gör jag ett nytt försök att träffa nya människor 🙂 Denna gång i Stockholm.

Zoomfoto anordnar en fotodag åt folket nu när Fotomässan inte blev av i år utan flyttades fram till våren. Jag kommer hålla föredrag tillsammans med Tom Svensson, Claes Grundsten, Mats Andersson, Serkan Gunes, Magnus Elander och Anders Geidemark.  Jag tar med min fantastiskt härliga och vackra syster som alltid gör livet ljusare och gör en tjejhelg – med start på fredag! Den värsta dagen av alla att försöka ta sig fram i Göteborgvisar det sig självklart då det länge varnats om total trafikkaos pga EU-möte. Jippie……. 😉