En mörk era med orange inslag

_mg_7322_s

_mg_6344_s

_mg_7098_s

Suck.. ja du.. jag vet inte vad man kan säga om den senaste tidens händelser?

”Alla” tycks eniga om samma sak och vad som diskuteras på rasterna var unisont. Men resultatet talar ju sitt givna språk… ?

Men hur kommer det sig att det idag är något åtråvärt att förnedra, offentligt mobba och håna någon går över mitt förstånd. Har vi verkligen blivit så avtrubbade? Är den en gemensam fiende vi söker för att förena oss? Tänker på de populära fenomen med realitysåpor där vi älskar att  föraktfullt tala om vissa karaktärer och kanske på så sätt förstärka vår egen förträfflighet…

Jag själv gick över gränsen idag i ett möte och det sved inombords kan jag villigt erkänna.

Min man brukar säga att den som behåller lugnet vinner. Well, jag vann inte. Inte på långa vägar! Jag betedde mig klassiskt kärringaktigt och agerade utan att tänka efter före, en den ömma tå som bultat sedan ett tag briserade.

…och det blir INTE bra! .. och man skäms…. och förbannar sig själv.

Men ingen skada blev skedd, ingen farlig gräns gick över – inte om jag jämför mig med vissa orangea typer.

Att bli bättre på att uttrycka sig och kommunicera är dock A och O för min egen del har jag insett för jag är KASS! Så hur kommer det sig att vi inte kan uttrycka oss bättre inför, med och mot varandra..? Vissa av er kanske ÄR duktiga på det idag, men tror vi är rätt många som inte förmår oss säga hur det egentligen känns – inte i hettan och striden.

Inte när vi känner oss små och tillintetgjorda.

Inte när vreden bubblar inombords. Och vet du… kanske är det till viss del bra?

För det som skulle ha kommit ut skulle inte ha varit bra. Jag försökte EN gång tala i mitt då ytterst uppretade tillstånd, men allt låste sig och rösten stockade sig i halsen då luften inte nådde mina lungor utan fastnade i halsen.

Ett par ljupa andetag, låta hjärtat lugna ner sig och tala sedan när hjärtat inte skenar och hjärnan tänker klart för att tala rätt.

Jättelätt? Bara att stänga av känslorna ju:-)

(Skall bara komma på hur!)

Jag vet!!! Jag lastar mig ner på gräsmattan och kravlar i skogen  – tjohooooooo!!!

_mg_6253_s

_mg_6341_s

_mg_7325_s

”GAAAAAAAAAAH”  ser mig  här som upprörd liten skit:

_mg_6543_s

_mg_7321_s

_mg_7275_s

_mg_6372_s

_mg_6445_s

_mg_6643_s

_mg_7018_s

_mg_6710_s

_mg_6343_s

_mg_6265_s

 

Annonser

Vårt inre

_mg_4479_s

Vad är vackert och vad är fult.. vilken sanning vill man eller tillåter man sig att se?

Expoderande guld och guldutsmyckad pärla, eller ruttnande växter och björkpollen på ensam droppe på ängens vita mega-marschmallows.

Frågan är vad som gör dig mest lycklig?

_mg_3560_s

Jag kommer hålla ett föredrag i Vårgårda nästa vecka dit alla är välkomna:-)

Föreläsningarna är gratis och anordnas av Vårgårda Fotoklubb och Vårgårda Kommun vilket ni kan läsa mer om här.
På torsdag den 6:e oktober kl 19 berättar jag om ”Makrots sanning” och vad som kanske kan tolkas som mina inre demoner i Kyrkans hus.
Ordet sanning får någon kanske haja till, påstår man att det finns en sanning måste det väl då finns en ickesanning, en lögn?
Så är ju inte fallet, jag vill bara berätta om ”min” sanning, den värld jag ser och upplever och det är en ära att få lov att dela med sig av det stundtals kaotiska inre som desperat försöker tolka spektrat av magiska motiv naturen kryllar av.
Rädslan finns alltid att det är en isolerad värld – min värld och min sanning, att det är något enbart JAG ser. En isolerad ensam värld som inte någon annan ser. Men om den är obefintlig för någon annan betyder inte att den inte existerar? Bara för att JAG inte fysiskt kan se din smärta när du lider betyder ju inte att den inte finns.
Tack och lov då för föredrag!
Att visa berätta och sprida vidare sanningen jag ser och skrämma slag på er andra 😉
Nädå.. det är inte bara elakheter som finns runt omkring mig numer, det finns mycket vänliga nallebjörnar med t e x:
_mg_0037_s
Jag funderar över de som lider av inre röster,  en egen inre värld enbart de kan höra.
Frågan är vad som är värst, att öh höra rösterna eller veta att man är helst ensam om att höra dom?
Jag själv såg många ansikten och figurer som ung. De skrämde mig då dom oftast var förvridna otrevliga ansikten och för att ”bli av” med dom fattade jag min penna och ritade bort mina demoner på papper. Tvagade av mig det som skrämde och visade mamma och pappa. När jag väl kunde se dom ansikte mot ansikte och delade det med någon annan, skrämde dom mig inte längre. Att tillsammans identifiera och möta dessa ”demoner” avväpnade också dom.
Så enkelt var det.
Jag ser dom fortfarande i de flesta saker, men idag ser jag dom mer som kompisar och uppskattar idag dessa tillfällen då mina ”vänner” behagar dyka upp.
Jag är bara ledsen att jag inte kan förmedla dom vidare just där och då.
Med kameran kan man det och dyker dom upp då kamerna är med fångas dom och bevaras.
_mg_4062_s
_mg_4333_s

_mg_9408_s

_mg_4595_s
Lonely
_mg_4288_s
Lurar i bakgrunden

_mg_4086_s

_mg_3913_s

_mg_4073_s

_mg_3727_s

_mg_3811_s

_mg_4584_s

_mg_3544_s

 

Arlas juveler

20151001_MG_3124_s

Att gå upp tidigt är ingen favoritsyssla för mig i vanliga fall. Här sitter jag t ex fortfarande i morgonrocken och klockan 11.40.

Näe, när helgen kommer är jag en riktig gottegris och vill bara vila mig och hämta andan…. jag vill softa framför TV:n med en kopp kaffe, gärna i timmar! Kaffet värms på i omgångar och jag myser i fulla drag.
Den ena tv-programmet följer det andra, allt från modern family, till gapande förrådsköpare till favoriten QI och jag roas och lär mig fakta av varierande art. Ja, iaf tills ungarna (ehum, ok de yngre vuxna) vaknat. Först då känner jag i vanliga fall lust/sinnesro nog att ta mig ut i skog o mark.
Men ibland händer det – precis som i trissreklamen – att jag släpar mig ut tidigt i den kyliga morgonen för att fånga glitter och glamour i skogen.
Dagens blogginnehåll togs för ett par veckor sedan och det jag läst händer andra hände även mig den morgonen: en daggbestrött slända uppenbarade sig på en slänt, längs in bakom ett björnbärssnår satt den i knähöjd, förmodligen vettskrämd och totalt oförmögen att flyga/förflytta sig.
Ketjing, rena drömmen att fotografera alltså!
Själv brände jag ”bara” av ett par hundra foton i ren panik för att den lille skulle flyga iväg. Resultatet blev ett par skarpa bilder , men även 1 ond rygg, 2 sönderrivna byxben och 3 fästingar som tyckte mina ben var en bra frukost:-)

20151002_MG_2775_s

20151006_MG_1081_s

20151008_MG_1893_s2
Astronauten bland månar och planeter
20151001_MG_2835_s
Alien

20151002_MG_1814_s

20151002_MG_2518_s

20151002_MG_3100_s

20151002_MG_2907_s

20151003_MG_2128_s

20151003_MG_2241_s

20151003_MG_2376_s
”Pimpi, världens bästa pingvin” en av många böcker jag läste för barnen för 15 år sedan
20151001_MG_2508_s
Total oskärpa, bara skuggor i reflexer på morgonen

20151003_MG_2027_s

20151006_MG_1093_s

20151006_MG_1414_s
Senare på dagen går solen ner

20151006_MG_1575_s

Ett steg närmre och samtidigt längre ifrån

_MG_0278_s

Jag vill bestämt minnas att min mor sa ”Du kan bli vad du vill, bara du tror på dig själv.”

De peppande orden är väl rätt sanna egentligen, om man inte tror på sig själv är inget möjligt. Det startar ju med en själv..

Men är ändå inte den största frågan vad man faktiskt vill bli, vilket mål är det man vill sträva mot?

De stunder när jag ”blivit allt det jag vill vara” är inte de jag trodde som barn. Nej jag blev ingen skådespelare som drömmen var då jag under slutet av 70-talet showade loss inför en samlad familj på lördagskvällarna (som bara ville få njuta av dallas eller hulken i lugn o ro, men inte då, fram kommer ANNA!!! TARAMM!!)

”När jag blivit allt det jag vill vara” är då jag varit i mest kontakt med mig själv.

Då man reagerar fullkomligt spontant, utan rädsla, i sällskap med en annan människa. Och uppskattas för det. Då man är ok som människa. Som t e x då jag showade loss framför dallas.

Dom allra flesta av stunderna har varit med mina livs kärlekar; mina barn… så självklart naturligt och det är inte utan att det svider lite i hjärtat när man inser att jag på torsdag blir 1 år närmare graven, 1 år längre bort från fertilitet och barnafödande. 1 år längre bort stunds då MINA barn showade loss framför tv:n.

Det är rätt märkligt egentligen att jag som inte trodde mig kunna vara vuxen, tålmodig eller ansvarsfull nog att vara en förälder  – då –  idag ser det som det enklaste livet erbjudit mig. Samtidigt det mest värdefulla! För jävlar – om det är allt livet erbjöd? Då var det rätt bra! Tänk om jag visste det som ung? Vad barn jag hade alstrat!!!

Tack säger jag bara.. för att man fick vara delaktig och uppleva unika stunder så nära andra människor och förhoppningsvis får ett litet tag till.

_MG_0599_s
Dreams are made of hope, hidden truth and a never ending burning flame.

_MG_0648_s

Men ”mitt allt”… det är även den fullkomliga närvaron en kamera kan åstadkomma. Faktiskt.

Det är väldigt skumt att fokuserad fascination ger sådana KICKAR!? Men jag får verkligen endorfinkickar när ett ansikte uppenbarar sig i sökaren istället för det jag egentligen fotograferar  – en rutten lilja på botaniska:

_MG_0426_s

Psykogubbe 2 med familjen en solig sensommardag på Rörö. En dag då jag tog årets första dopp och lyckades dänga kameran i backen så batteriluckan inte gick att öppna. *suck*

_MG_0051_s
Cigarrmannen full av kaveldun

_MG_0516_s

_MG_0536_s
The alien guy

_MG_0294_s

_MG_0637_s
I skuggan av, dansar ett par

_MG_0287_s

_MG_0452_s
Falling animal
_MG_9796_s
Vitt minne

_MG_0542_s

_MG_0309_s

Att njuta av nuet

_MG_1379_s

Det där med att verkligen rensa skallen och bara leva i nuet är inte så lätt som man kan tro. Hur många gånger har jag inte kommit på mig själv att gå igenom inköpslistan, eller skriva texter i mitt huvud under skogspromenader? Men så dyker då dessa små juveler upp och bara kräver total fokus! Jag lovar, det finns inga inköpslistor i mitt huvud när en sådan är framför linsen!! De skräckinjagande, ulliga, spännande, söta färgsprakande.

Jag talar förstås om spindlar. De senaste veckornas fotopromenader har vimlat av spindlar! Stora feta och långbent karateliknande.

Jag KAN helt enkelt inte att vara fokuserad på något annat när jag ser de där små. Jag får erkänna att jag helst inte bär dom på mig, däremot kryper jag numer gärna tätt tätt inpå med kameran. Jag förstår dock de som är livrädda för dessa kryp då jag själv brukade vara detsamma.

_MG_2835_s

Så, jag beklagar alla spindelrädda, dagens blogg är full av dessa småttingar!

På grönbete:

_MG_3040_s

_MG_2885_s

Gitarrsträngar:

_MG_2774_s

At se hur stora klumpiga och tunga spindlar efektivt kurar ihop sig  på ett tunt tunt strå på detta vis? Ja det är fantastiskt fascinerande….

_MG_2833_s

Spidermouse:

_MG_3460_s

_MG_2806_s

”stinky:

_MG_2700_s

_MG_2794-2_s

_MG_2733_s

_MG_3367_s

Landkrabba:

_MG_3281_s

_MG_3427_s

Spiderman:

_MG_2763_s

_MG_3141_s

Karatekid:

_MG_3265_s

Man med suspensoar:

_MG_2642_s

Förvånad:

_MG_2432_s

_MG_2291_s

_MG_2778_s

_MG_2084_s

_MG_2086_s

Mini sjöko:

_MG_3816_s

Imse vimse

_MG_0086-2_s
Döden under

Min sommar har varit skiftande precis som livet är, med ungdomarnas ljuva skira kärlek, men även dyster tragedi med död i sitt släptåg. Dessa livets alla nyanser vävdes samman med en och samma tråd – varm och skönt sommarväder.

För visst har vädret varit rent makalöst i år?

Ljuvligt underbart fantastiskt…

Jag kan inte minnas en sommar som vi ägnat åt så mycket båtturer (läs bad o sol) som denna.

_MG_0697_s
Love
_MG_0887_s
Kreativt kaos i rödklöverland
_MG_0329_s
Ekot av en vinge

Just kontraster var extra tydliga som sagt…

Att bevittna ett pars gräl framför sin dotter på offentlig plats påminner om hur många barn det är som inte har det lätt. Så enkelt och farligt det är att bli enkelspårig, enbart se innanför sin egen sfär och jämföra med det som är mitt.

Mitt i all kalabalik kändes det ändå…. ödmjuk på något sätt att se mänskligheten i sin fulaste uppsyn, så naket och blottat och just – mänskligt inhumant. För tragedin var verkligen inte human mot någon av de inblandande. Mänskligt dock….

Att bevittna hur omänskliga vi kan bli av sårade känslor och trasiga hjärtan.

Tänk att livet skall vara så svårt att levas och delas med en nästa? Hur lätt det är att sopa respekten inför sin nästa under mattan inför risken att tappa sitt ansikte.

_MG_9763_s

_MG_0010_s

_MG_0276_s
Glada kvinnan med sin handväska – rabarberfrön i trädgård

”Kreativitet börjar med kontrast”  var en rad jag snubblade över.. I stock visade en bild på zebror.

Märkligt tänkte jag – zebror som är så lika varandra som något kan vara? Åtminstone vid första anblicken.

Precis som zebrorna har vi alla ett unikt signum, även om vi är varandra lika. Den här spindel tyckte jag var lik en zebra – iaf på sina ben:

_MG_0518-2_s
Sköra trådar
_MG_0516-2_s
Entrapment

 

En annan spindel gömde sig väl i vassen, eller ansiktet – en skalle formades fram för mig med spindels som öga.

Jag förstår honom – jag hade också krypit in i skuggan med den hettan som var i somras. Att bygga bo på en öde ö ger få chanser till svalka.

_MG_9943_s

 

En kontrast till hettan var ljumna sommarkvällar, som den här i Surte när solen stod lågt och fångade in allt ogräs och strödde sitt guld över det.

_MG_9754_s
Guldgräs
_MG_9709_s
Trumpet i trädgård
_MG_1034_s
Mammas fröställningar

 

_MG_9782_s
Himlamarken

Och till sist – bara för att dom är roliga……..

_MG_0199_s
Fågelfrö – kottbit som dinglade i en spindeltråd
_MG_9987_s
Göteborgs lustgård Botaniska avslöjade djävulen, mitt bland liljorna!!

Vita fasan vid västkusten

_MG_0188_s

Klicka gärna på bilderna för att se dom i större storlek!

Jahapp, så var då semestern över för min del.
Den där tiden tycks gå allt snabbare för varje år, mentalt känns det som jag gick på semester igår! Poff sade det så var det över…
På måndag väntar min andra familj på mig ute i Högsbo och visst skall bli härligt att träffa dom alla igen, men semestern kunde gärna varit dubbelt så lång;-)
Men trots att tiden fullkomligt rusat iväg kan jag då rakt inte klaga! Vi har gjort mängder av roligheter.
Detta sanslöst härliga väder vi fick gav mängder av båtturer med familj och vänner, vid västkusten förståss då det är där vi bor.
Då båten ligger i Björland hamn är det närmsta bästa ö som hägrar. Mestadels höll vi till på Rörös utsida där man badade, snorklade och åt vår standardmatsäck: kaffe, dricka, smörgåsar och ”funs” självklart, de där bullarna med vaniljkräm i som är så härligt goda! Mumma!
Allt kul som vi kunde tänkas hitta på har vi gjort, precis så som sommaren skall vara:-)
Grillfest i sjöboden, fisketurer för de fisketokiga i familjen och kitesurfing för maken och hans surfande granne.
Jag själv fick fotograferat mellan varven – att gå igenom dom har inte varit lika lockande däremot när solen skiner. De senaste kvällarna tog jag mig i kragen och gick igenom 44 gb bilder – shaisäääää! Ni får ursäkta om det blev en del, men det är betydligt mindre än vad det kunnat vara;-)

Dagens blogg visar minnen från havet, men även från botaniska och ljumma eftermiddagar då hallon plockades och bara ben revs blodiga.

Jag fångades av skönheten i detta tragiska skådespel i bilden ovan.
På håll såg havsbottnen ljus och lockande ut, som en tropisk sandbotten eller snäckskalsbank.
Det vita visade sig vara allt annat än lockande när vi kom närmre med båten.
En svag stank spred sig och en ljus illavarslande massa hade spridit ut sig över den grunda vikens botten.
Samma syn hade mött maken och sonen på andra sidan Rörö när de snorklade på större djup…
Jag såg tecken att denna geggmassa börjat sätta sig på andra ställen med i takt med att havstemperaturen steg.
Utredning pågår och släktens marinbiolog skall utfrågas snarast;-)
Varmt har det ju som sagt varit och många dagar kände jag mig precis som denna pappalångben skuttandes på den heta asfalten! Bilden togs på jakt efter solmogna hallon till sonens 20-års kalas. Smulpaj skulle göras til 20 personer. Jag hade tur och hittade mängder, men att rensa dom efteråt var inte lika lockande. Efter en uppgörelser hemmavid städade jag toaletten om maken och yngste sonen rensade hallonen:-)

_MG_1340_s

I veckan som gick tog jag mig en tur till botaniska. Det var aldeles för länge sedan jag var där!

Och visst – mängder av blommor finns det, men som altid är det skrottar, blad och knoppar jag söker efter och stannar vid.

Som den här knoppen jag fotograferade underifrån. Det var en klätterväxt av något slag i Rhododendrondalen som var ljuvligt vacker när den blommade men heeelt ointressant faktiskt just därför… Dess knoppar däremot var betydligt trevligare och mer unika i mina ögon.

_MG_0119_s

Pölgegga på Rörö:

_MG_0078_s

Funderande man =  en uppstickande bit tång bakom klippa med havet i bakgrunden:

_MG_9777_s

Mänskliga avtryck, saltmärken på klippan efter dagens badande:

_MG_0044_s

Working undercover:

_MG_1323_s

Dessa 2 filurer fann jag under en kvällspromenad då solen börjat sänka sig. Ett par steg intill väg-grenen var dom väl dolda under ett par blad i skuggan.
Vid första anblicken trodde jag det var nerfallna blad som fastnat, men det var ett par riktigt stora fjärilar som parade sig, säkert en 7-8 cm med utspända vingar!
Tack vare sin position kunde dom heller inte förflytta sig så det var bara att ”ta för sig” ur fotosynvinkel, men det dunkla ljuset fick mig  gå upp lite i Iso till mellan 350-500 på vissa vilket jag inte gillar. Bilderna blir märkbart påverkade av brus redan vid så relativt ”låga” isotal på grund av att jag delvis fotograferar genom blad. Skall man fota genom växtdelar är det bra med ljus och 100 i Iso som gäller, så är det bara….

_MG_1448_s

_MG_1432_s

_MG_1525_s

Skuggsvalka på mage i skogens mossrike, där fåglar vistas:

_MG_1629_s

_MG_1611_s

Botaniskas botanik lockade fjärilar med sin prakt:

_MG_0046_s

_MG_0139_s

_MG_0710_s

_MG_0224_s

_MG_0232_s

För mycket sol kan ge solsting som för denna filur:

_MG_9462_s

Rallarros har det funnits gott om i somar. Du är det som bortblåsta  -bokstavligen;-)

Men då det blommade fanns jag där mitt i havet och en sådan blomma fotograferad  upp och ner gav bilden av en man som försöker värja sig mot ett stryptag.. stackarn:

_MG_9598_s

Bilder sommaren bestod av – klunkande guppande böljande vatten:

_MG_0657_s

Tack för att ni kikade in:-)