Återblick

Jag har fotat rätt mycket senaste tiden men det har inte märkts utåt sett. Jag är rätt usel på att sätta mig ner och gå igenom bilderna, men tog mig i kragen i helgen. Ett par månader för sent, vilket förklarar att kvällens blogg är av det kallare slaget;-)

För mig är det alltid roligare att faktiskt fotografera och ta korten än att se till att visa upp dom för omvärlden. Det är ett märkligt begär det där, att trycka på knappen… när det väl är gjort och bilden är där som man längtat efter kvarstår ett minne och en förnöjsamhet över att man lyckats träffa rätt, men även ett slags antiklimax..? Jahapp, nu var det roliga över…  NÄSTA!! Precis som med godis! Jag tillhör de som aldrig kan ta en godisbit. Inte heller bli ”nöjd”, begäret är där och det måste tillfredsställas….

Imorgon skall jag hälsa på föräldrahemmet och tänker glupskt tillgodose fotobegäret i deras fantastiska djungel!

Men det får inte ta 2 månader att gå igenom bilderna denna gången;-)

Det ligger redan 1400 st foton från Fuerteventora och väntar på sin tur! Min syster med make och min gubbe hade sedan ett tag bestämt resa dit då killarna är intresserade av Kitesurfing. Min man har hållit på ett tag och är precis som syster man van att vindsurfa sedan gammalt. Det kunde väl inte ha börjat sämre dock.. en förkylning som maken hade urartade och växte till öroninflammation på plats…

jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när han fick läkarens dom 2 dagar in på semestern: ”du får inte sola eller bada”.

Men det löste sig rätt bra ändå.. något bad var han inte intresserad av, inte sol heller – vindsurfa gick bra och vädret visade sin bästa sida under flera dagar så killarna fick frossa i perfekta förhållanden.

Jag och in syster å andra sidan solade och badade och fotograferade (jag iaf). Men lånad utrustning från Olympus – perfekt för ändamålet, lättburet litet och med bra telemakro var jag helnöjd! Jordekorrar och magisk svart sand blev objekten och som sagt det blev några stycken. 1400 är efter att jag resa.. ehum…. och ingen är tagen med seriebildstagning.. ehum..

Stackars min syster.. men lyckliga mig!

😉

Lejonmannen
lonely tear
Fead me

Tre vänner
sorgsen gubbe med hund
2 figurer

skalpell

God Natt hälsar vita fågeln!
Annonser

Flip and turn

Jag vaknade med ett leende på läpparna igår! Solen sken från en klarblå himmel! Ljuvligt tänkte jag och stressade inte därför utan tog det så lugnt som man bara kan på en lördag; med en kopp kaffe och frukostskålen i knät framför tv:n i lugn och ro.. När klockan närmat sig 10 och lusten att fota blev tillräckligt stor kastade jag mig ut och satte kosan mot Surte. Jag han inte mer än svänga av på bron mot Bohus när jag fick en stor klump i halsen.. på himlen hade det plötsligt brett ut sig en molnmatta utan dess like över hela himlen och den hade kommit mycket fort!! Men vad i hela friden…. Där satt jag med gapande mun över jordfallsbron och kände pulsen öka lavinartat…

Ev farhågor jag hade besannades med råge, jag skulle precis svänga av till Surte när någon *tjoffs* drog ner gardinen över ljuset.. *men va i h***vete*

Vad är oddsen? Varför..!!

Men skam den som ger sig. Det är inte becksvart, inte mörkaste december – bara nästan.

Jag tog mitt pick o pack och vandrade ut till favoritsjön. Nog för att jag brukar utannonsera tipsa om denna plats för alla som orkar höra på, men VAR exakt i detalj som jag vandrar är inget jag brukar berätta.

Men denna gång… Vart jag än gick till mina unika platser dring sjön – som är rätt otillgängliga mitt inne i skogen – hade någon NÅÅÅÅÅGON gått exakt på samma plats!  What??

Av skostorleken kan jag utläsa att det var en liten tunnare man med en hund. Eller tonårspojk kanske… Jag väger inte direkt ton, men brakade igenom på ställen där hen inte gjort vilket indikerar att hen borde väga.. hmm 60 kanske..? Jag själv väger några kil0 över..

PÅ ett litet sätt blev jag imponerad att hen lyckats klättra på de där jobbiga platserna man vanligtvis inte går på, men mest irriterad över att hen med största sannolikhet varit där då solen sken och fått möjlighet till ljuvliga fototillfällen –  till skillnad från mig då:-/

Att vända upp och ner på bilderna är något som passar på istappar tycker jag. Det är lättare att se figurer och former i tapparna då:-)

Snötäckt svamp på stock på minner om att solen vänder åter, hur otroligt det än kan te sig vissa helger:

Att vända en tappbild 90 grader kan ge upphov till andra vyer och bilder, plötsligt ser iaf jag landskap istället för en gul istapp.

.. eller kanske en våg?

På vägen hem chansade jag och stannade till vid Bohus Fästning vilket var et lyckokast! Runt fästnings strömmar det och isen hade frusit på märkliga sätt och mot spännande bottenfärger. Att kunna stå på längre avstånd i och med Sigman med sina 150mm och ändå fånga isen var väldigt trevligt:

En ny utmaning

Sigma 150mm

Jag har gått och blivit med kamera – igen.

En kamera med 50 megapixlar lockade oerhört och när förra året gick med vinst gjorde jag slag i saken. Canon 5DSR har följt mig ut på 2 turer och ett nytt makro: sigma 150 2,8f har följt med såväl som tamron 60mm 2,0.

Bilderna i dagens blogg är alltså helt med den nya kameran.

Men den är då en riktig utmaning måste sägas!

Men förstå mig rätt – jag gillar en utmaning, det får igång mig, triggar mig till hundra procent! Det finns faktiskt inget bättre:-) Då får jag utmana mig själv, bli bättre, lära mig träna….. fokusera. Love it!

Men det ÄR svårt för kameran kräver mycket mer ljus – om man envisas med att fotografera på frihand och i befintligt ljus det vill säga! Vilket jag ju gör. Då bilderna är såpass högupplösta ser man också felaktigheterna i ett helt annat ljus och plötsligt blir minsta brus mycket irriterande då kravet plötligt livet mycket högre. Kikar jag på mina foton tagna med Canon Eos 400 t ex idag ramlar jag nästan baklänges. Fruktansvärd upplösning och skärpa. Men DÅ var det ok..

Den här kameran i mina ögon kommer bli en dröm under sommarhalvåret! Ge mig LJUUUUUUUUS för sjutton gubbar!

Men som sagt.. nu var det inte det.. och det var lite för sent dessutom när jag äntligen snubblade över detta iskonstverk på Surtes hala klippor:

Tamron 60mm

Och jag har nämnt det förut och kommer fortsätta nämna det – har ni inte varit i Surte och besökt Baddammen så gör det! (sök efter namnet på nätet det så ni hittar exakt rätt damm) jag älskar platsen fullkomligt! Överallt är det märkligt små konstverk, vattenväxter och frön lägger sig på det allra mest konstnärliga vis redo att fångas:

Sigma 150mm
Frost på Volvons fönsterruta, sigma 150mm
is över gräs: sigma 150mm
isfigurer med sigma 150mm
sigma 150mm
sigma 50mm
”fotavtryck” sigma 150mm
”Marulk”. sigma 150mm

Is på blad ”tamron 60mm”
Is på volvo: tamron 60mm
sigma 150mm
rutig is över dike: sigma 150mm  
Kåda på trä: sigma 150mm
Dubbelexponering i kameran med sigma 150mm
Konstigt isverk med sigma 150mm

 

A warm and Merry Christmas

Ja vad kan man säga så här ett par timmar innan julafton…Jag skulle kunna luska fram någon gammal frostig bild ur arkivet och skriva en god jul hälsning, men det är 10 grader varmt ute och stormbyar! Who am I kidding?

Det är väl som julen brukar se ut nu för tiden… och midsommar..och påsk…

Dessa slätstrukna väderslag får mig att fundera över vad i hela FRIDEN är det som händer med vår jord. För inte var det så här förr? Eller….var det?

De minnen jag har från barndomens jular är kalla och kyliga med gnistrande snö som gick mig upp till hakan, men minnen kan spela mig spratt, det vet jag med. Vad som är sant eller inte är varken rättvist eller lätt att avgöra med endast få minnesfragment. Vill man veta får man ta reda på! Viralgranska, som det så vackert heter 🙂 Har man gjort sin läxa kan man så uppfriskande trotsigt säga som idolen Rosling: Jag har rätt och du har fel.

Bästa källan borde vara SMHI och jodå, hmm där framgår det att under mina 47 år i livet har endast 14 av dom innefattat någon ynka gnutta av snö, övriga var barmark!

29,8%  av mitt livs juldagar har varit vita so far. Under mina första 6 år fanns det inget snö alls på juldagen! De år jag inbillade mig var vita och fina och skimrande. Jag hade alltså ruggigt fel. Samtidigt har jag ju rätt med. Minnerna är där och där finns bilder av metertjock med snö i fotoalbumen, men om det var runt jul är mer tveksamt. Kanske är det extrema väderslag de man helt enkelt minns bäst, just för att de var sällsynta.

Vi vill gärna minnas det som är annorlunda. Jag själv fastar alltid för det avvikande i naturen. Fint som fult. Det som inte hör hemma eller det jag inte sett förut. Det ovanliga är spännande och väcker min nyfikenhet. Som dessa pyttesmå svampar som glittrade på en stam i skogen.. Det var bärstensfärgen mot silvergrå stam som fick mig stanna till, men dess form var vad som fick mig lyfta kameran..kyrklockor, höns som följer ett skärpespår, kanoner och tofflor. Allt i en yta på bara ett par centimeter.

Men visst har det funnit ett par dagar med frost. Dagar då det faktiskt fanns tillräckligt med ljus och ett par timmar över för mig att vandra ut. Och då blir man ju innerligt glad i själen!

    

Men det krävs inte så mycket för att hitta spännande motiv. På en promenad vid min arbetsplats i Högsbo industriområde i Göteborg fann jag ett makalöst vackert grönbelagt trästaket. Jag blev bara tvungen att ta med kameran nästkommande dag för att fånga de märkliga mönster som uppkommit av smuts ihop med vädrets makter.

Och en ynka kvist kan räcka för att göra min dag ibland..

Och så här blir ju då alltså årets julafton: varmt höstfärgad – som det brukar får jag konstatera med min viralgranskning gjord i bakhuvudet;-)

God jul till er alla!

Ett ruttet under

Svampar finns det gott om. En gigantiskt stor sådan snubblande jag över i Surte, enligt vad jag kan se på nätet verkar det handla om en Örsopp. En märkligt gulgrön och enormt stor upp och nervänd hatt lockade mitt öga där den låg bredvid stigen.

I olika ljus transformeras svampen i olika toner..

Svampen var dock inte helt rund utan tycktes ha växt emot något och fått en skåra i sig…

Hemmavid finns nu inte mycket kvar. Bättre var det för någon vecka sedan.. Kvar i trädgården fanns då dessa blommor, de finns inte kvar längre i samma rödhåriga skepnad utan har tappat allt sitt hår. Precis som människan.. Det går oändligt fort ute i naturen nu och man får glädjas åt varje dag löven och bladen sitter kvar.. om drygt en vecka är det dags för vintertid.. inte mycket sitter nog kvar länge till.

Grönemad har man hunnit besöka med. Denna Grebbestads pärla bjöd då på härliga vattenspel. Dessa virkande unika konstverk är något man länge kan dröja sig kvar vid. Att se grannens sjöbod målas i guld av den sänkande solen är något av det mest rofyllda man kan uppleva.. ljudet av ett dunkelt smatter från segelbåtarnas linor längre bort avbryts lite då och då från fiskmåsarnas skri. Sommar vinter höst eller vår spelar mindre roll. Att i lugn och ro låta ögon se och öron höra skänker välbehövlig ro åt en sargad själ – oavsett årstid.

Lite längre bort längs med en stenig överväxt väg hägrar gigantiska ormbunkar. Ett par steg in bredvid vägen får jag i lugn och ro fotografera utan ett enda nyfiken öga. Jag får sitta som jag vill, snyta mig som jag vill se ut hur jag vill och trampa i gyttjan som jag inte vill, men ändå gör. I endast ett par plusgrader är det något jag inte rekommenderar någon. Det är satans kallt kan jag informera! Vatten har en märklig förmåga att bli varmt rätt snabbt dock.. den ilandes smärtan gav snabbt med sig även om vätan envisades vara kvar frös jag inte längre om fötterna.

Bakom ormbunkar dolde sig en kämpande kaprifol i motljuset..

Min lycka var gjord lite längre fram på dagen då maneter låg uppflutna på stranden. Dessa fantastiska varelser! Så färgrika och unika, ingen är den andre lik. I en manets mitt låg ett par stackars kräftdjur och plågades i vad jag bara kan tänka mig var outhärdliga smärtor..:-/

Och vet ni vad, fanns det inte en manetkvinna där med!  Nog är hon där, blickande mot oss med sina nyfikna ögon bakom en slöja 🙂

skapelser

_mg_9624_s

De tillfällen då tid och frost sammanfallit har inte varit många… kanske är det mest tiden som brustit om jag tänker efter.

Jag tror jag är stressad men har svårt att inse det … mer än att tiden inte räcker till åt det jag verkligen vill göra.

I min värld är det mer mörkret som är orsaken och anledningen till att kameran inte luftas så ofta som jag hade önskat.

För det faktumet att ljuset inte finns under vinterhalvåret är ju ingen nyhet direkt…! Vi arma nordbor stångas ju med dåligt humör och ångest under dessa mörka månader, jag tycker faktiskt det är fantastiskt hur sjutton vi klarar av det överhuvudtaget;-)

Att därför se hur ljuset vänder åter skänker verkligen frid åt mitt mörka inre! Mornarna är inte längre becksvarta på väg till jobbet och hemfärden tillåter mig nu att se stadens siluetter och en strimma av glöd ute vid horisonten när den lilla svarta puttrar över älvsborgsbron!

Bilderna i bloggen är alla fotograferade mellan 11 och 13.30, det är då ljuset räckte till. Som vanligt vid favoritplatsen Surte med sina makalösa isformationer.

SOM jag längtar till ljuset och när man kan fotografera ända fram till 21 på kvällen!

Snart snart…

_mg_9909_s

_mg_9549_s

_mg_9629_s

_mg_9863_s

_mg_0446_s

_mg_9605_s

_mg_9691_s

_mg_0330_s

_mg_0791_s

_mg_0796_s

_mg_9465_s

_mg_0116_s

_mg_0138_s

_mg_0342_s

_mg_9588-2_s

Och den lilla eftersläntaren som INTE fångats i Surte utan aldeles utanför min dörr… broccoli är inte bara god att äta utan funkar som modell framför kameran med;-)

_mg_0166_s

Ett par få glimtar

_mg_7945_s

I jul har det varit knapert med fototillfällen..

Jag hade dock turen att uppleva ett par minusgrader under familjens besök i Grönemad.

Vi hade tänkt att gå en promenad efter maten och som vanligt skruvar resten av familjen på sig då kameran plockades med, de vet vad som väntar.. äger ni ett makro tror jag ni förstår min fascination och mitt problem. Man KAN ju inte gå förbi alla mirakel som dyker upp överallt om det så är en högst vanligt motiv som ett rött nypon…

_mg_7985_s

Det är faktiskt numer ett krav från min man att jag INTE får ta med kameran om vi skall gå promenader tillsammans i familjen! Men lovade dyrt och heligt att de inte behövde vänta OM jag hittade något.. (haha – OM? ehum…) Ja det dök ju upp lite då.. som sagt..

Där sötvatten mötte salt hade det bildats magiska diamanter och kristaller på stranden. Det var bara till att vandra runt i lugn och ro och plocka åt sig juvelerna (tja, så länge man stod ut med kylan dvs)

_mg_7957_s

_mg_7954_s

_mg_7968_s

_mg_7975_s

_mg_7951_s

_mg_7960_s

Efter juvelstranden vad jag rejält nerfrusen och nerkyld efter att naturligtvis blött ner mina fötter och ville hem så fort som möjligt. Men möttes då av nästa syn när solen nästan gått ner; kvarblivna fröställningar som genomsköts av solstrålar!

Jag hade inte många sekunder på mig innan solen försvann bakom horisonten..

_mg_8028_s

Just avsaknaden av ljus är ju vårt största dilemma så här på vintertiden. Då gäller det att att vara på de få timmar mitt på dagen som faktiskt är möjliga att fotografera i, mellan 11 och 13 är typ vad som gäller för mig nu och mellan den tiden var jag för ett par dagar sedan i Surte för att andas.

Du kanske undrar varför just Surte är mitt absoluta favoritställe då det tjatas om och om igenom om detta fantastiska ställe? Det är inte orten i sig förståss utan berget intill och då främst sjöarna som lockar. Dessa sjöar ligger högt högt upp på berget i nivåer med vattenfall emellan sig, en placering som genererar längre fototider då solen kan gå längre ner och därmed ger unika foton där solen ”skjuter” på snedden genom motiven.

_mg_9401_s

_mg_8144_s

Men dessa sjöar är även makalösa på att skapa märkliga ismönster med mängder av vattenväxter.

_mg_8627_s

Bege er dit vet ja!

Främst till Baddammen, en plats där jag nästan alltid häckar bland de andra pärlhönorna;-)

Kuckeliku!!

God fortsättning till er alla önskar fastklämda lilla Anna:-)

_mg_8067_s